Johanna & Charlie

Slutat jobba?

Random Permalink1
Gokväll allihopa.
 
Jag har som ni säkert redan har märkt av, att jag har varit oaktiv här. Anledningen är främst att jag har så mycket att ta mig igenom utan att bryta ihop helt psykiskt. Jag har börjat komma upp på fötterna efter ett år med ständig ångest som jag fortfarande har dygnet runt. Ångesten varierar dagligen så vissa dagar mår jag utmärkt och får mycket gjort medan andra dagar är de tvärtom. Att komma bort från dom jobbiga påfrestande tankarna tar tid och ork.
 
Den senaste månaden har jag jobbat dom tiderna som jag har fått vilket har lett till ännu en liten stressfaktor. Det jobbet jag har nu är i köket (är kallskänka), det här ålderdomshemmet som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Dom dagarna som jag har varit där har jag vid dom första timmarna haft otroliga ångestsymtom som tur har försvunnit efter någon timme. Har fått någon katastroftanke till och från men jag har kunnat hantera dom! 
 
Jag hade även ett annat jobb på en kafeteria som jag skulle få heltidsanställningen på. Tyvärr redan andra dagen fick jag en stor panikattack vilket fick mig att öppna ögonen och inse att jag inte kan gå pang på direkt. Tog några pass till bara för att få mig att lära mig att hantera den stressen där och min socialfobi. På kafeterian var min uppgift att stå bakom kassan och ta emot kunderna. Göra iordning deras beställningar och allt de som ingår på en kafeteria förutom att laga allt och fixa alla papperna ofc. Jag tyckte om de jobbet otroligt mycket och jag gick all in när jag väl kände mig bekväm med hela situationen men tyvärr fick chefen mig att "säga upp mig". 
 
Chefen kunde helt plötsligt lämna mig ensam och lämna allt ansvar på mig. Alltså hela kafeterian i några timmar när han mycket väl visste om att jag knappt kunde något utom att hantera kassan, göra en kaffelatte och servera enkla måltider / bakelser. 
 
Var han inte ute i kafeterian, satt han inne på sitt kontor och rökte tills man knackade på för att få hjälp.
 
När jag väl kom dit på morgonen var de oftast bara han och jag plus en diskare i hela lokalen, så när han drog iväg på sina "uppdrag" fick jag ju panik och alla katastroftankar kom upp direkt och ånhest kom krypande direkt! Rasten var enbart 20 minuter under hela dagen vilket för mig är helt ofattbart! Den stressen och så mycket som man rör sig, förtjänar man att få iallafall 30-45 minuter men icke. 
 
Eftersom att jag inte kunde så mycket skulle chefen lära mig men såfort han väl skulle visa mig något blev han förbannad, otrevlig eller så skickade han iväg mig till kassan. Då får jag ju ingen tid att lära mig om han bara slänger runt mig så jag tog mitt pickpack och gick. 
 
Eftersom att det andra jobbet sket sig har jag fått en liten ångestklump iuti mig om att hitta ett till jobb fast på timmar ofc. Vill inte stressa upp mig och ha något fast eftersom att jag inte riktigt är redo för de än tyvärr. På väg dit men inte riktigt där än! 
Om man bortser från jobb biten har livet rullat på med många hinder. Några har man kommit förbi men de kommer ständigt nya tuffa hinder som hindrar än att nå dit man vill. Mycket kommer att ske, förutom positivt.. 
 
Tänkte uppdatera mer här nu efter en lång paus😊 
Godnatt & ta en trevlig söndag♡
#1 - - Anonym:

Det är tyvärr supersvårt med jobb och lägenheter idag. Jag har praktiserat på 6 olika praktikplatser plus några till men de var bara prova på så dem räknad inte. På dessa 6 praktikplatser var det bara 1 som jag faktiskt trivdes på och lärde mig något. De andra hade antingen för höga krav, trodde man kunde allting eller så lärde de mig inte om själva yrket så jag kände hur ska jag kunna lära mig något om jag inte får hjälp? Det är ju absolut både mitt ansvar att komma i tid och sådär men de är också handledarens ansvar att få praktikanten att utvecklas och bli bättre/lära sig jobbet. Man kan ju inte lära någon annan om ett jobb om man inte kan det jobbet själv. Jag kan ju inte lära någon annan om tex bilar för jag har ingen erfarenhet om bilar eller vad som helst. (Exempel)

Folk har ju såklart undrat och ifrågasatt mig då om detta vilket är jätte jobbigt. Att de ser att jag har svårt med jobb. Jag har ju fått negativa kommentarer och pga det har jag läst in mig själv lite för jag vill ju bli tagen på allvar, jag har en diagnos och de är väldigt lätt att folk liksom har en förutfattad bild men men för mig är den bilden väldigt felaktig då de finns olika grader av diagnoser då man kan ligga antingen mer åt "normala håller då man knappt behöver hjälp medans en annan kanske behöver super myckethjälp. Detta är då svårt att förstå för folk för jag har ju ingen diagnos som är si eller så utan jag hamnar i mitten.

Så jag är lite i din sits kan man säga när de gäller jobb, jag är 23 år och jag har fastnat lite men nu har jag iaf kommit igång med att flytta så ser känns bra, det återstår bara att hitta jobb. Så du är verkligen inte ensam om detta de finns de som är 30 år och inte har jobb & fortfarande bor hemma.

Svar: Tack för din kommentar och ärlighet! Uppskattas verkligen att du tog dig tid😊 Ja tyvärr är de ju så att dom flesta handledarna inte tar sig sin tid att lära upp sina anställda fast att dom vet att man inte har något som helst utbildning eller lärdom av arbetet som väntas. Jag hade ju lyckan hos mig att mitt andra jobb på ålderdomshemmet tog väl hand om mig dom första gångerna och tar sin tid att visa mig när jag frågar efter hjälp😊
Johanna

Till top