Johanna & Charlie

Dejtar jag någon? Otrogen mot Christopher?

Frågor & Svar Permalink1
 
Hur kom det sig att du fick barn? Alltså var det planerat att få Charlie?
Jag alltid velat eller snarare drömt om att bli en ung mamma, kanske inte bli gravid vid 15 års ålder. När jag började ha sex vilket var vid ganska låg ålder skyddade jag mig aldrig, oavsett vilken dag under månaden det var. Tror inte jag riktigt förstod innebörden i preventivmedel och dess konsekvenser, som att bli gravid t ex. Ju äldre jag blev desto mer kom funderingarna. Varför har jag inte lyckats bli gravid än? Är det något fel på mig?  Har jag lyckats bli gravid men att det slutade som ett tidigt missfall? Kan tillägga att min mens var hemsk nåhra gånger, vilket säkert kunde vara någon slags missfalls blödning. But I don't know🤔
 
Jag planerade ju självkart inte att skaffa ett barn men under alla åren som jag hade regelbundet sex utan preventivmedel så förstod jag ändå inte varför jag inte blev gravid. Sen när jag väl blev gravid under våren 2013 sa magkänslan att det här kanske är mitt första och sista barn. Tänk om jag aldrig kan bli gravid mer eftersom jag inte hade blivit det under alla dom åren som sexuellt aktiv. 
 
Självklart var det ju andra orsaker också till att jag behöll och inte bara tanken på att jag aldrig skulle bli gravid igen. Jag kunde helt enkelt inte göra en abort. 
 
Nej, det var inte planerat alls.
4 Juli 2013♡
 
Och vad var det som hände med Christofer och dig?
Om man ska ta allt från början så har vi haft en stormig relation som under ca 4 års hölls hemlig. Dom första åren var riktigt tuffa tills jag fyllde 15 år, då lät våra föräldrar oss vara tillsammans offentligt
 Vi behövde inte längre smyga med varandra.
 
Det har varit struligt mellan oss under många års tid, mycket har hänt under dom 12 åren som vi känt varandra som tillslut skadade våran relation när jag på skoj någon dag innan jag plussade skämtade om att jag var gravid. Vi satt och skämtade om att jag var gravid för lite olika anledningar. Det enda han sa då var att isåfall blir det en abort. Några dagar senare plussade jag på graviditetstestet efter 1 veckas väntades på min mens.. Det blev början på hela helvetet.. Vi har aldrig bråkat så mycket under dom 8 månaderna som jag var gravid med Charlie. Det var tjafs varje dag som tärde på oss inkl att både Christopher och hela hans familj och släkt bönade och bad mig om att göra en abort! Om det inte gick igenom skulle vi adoptera bort honom.. Och det fortsatte tills han ungefär var född. Det var så mycket gnäll, tjat, påhopp speciellt när vi fick reda på Charlie AMC. Då blev jag mer eller mindre bortstött för att jag fortfarande ville behålla MIN son som jag älskade oavsett vilka fel han än dille födas med♡
 
Dom här 3,5 åren som Charlie har funnits hos oss har vi bara glidit ifrån varandra helt enkelt. Tilliten försvann, tjafs varje dag, Christopher lät mig ta allt ansvar det första året som förälder vilket ledde till bråk varje gång vi sågs eller pratade. Sen separerade vi i ett år och hittade tillbaka till varandra igen som slutade att vi gick skilda vägar. Vi gick alldeles för fort fram. Någon vecka efter att vi blev tillsammans igen flyttade han in hos mig vilket gjorde att gamla sår revs upp. Tilliten försvann, hans dator, träning, vänner gick före mig och Charlie återigen.
 
Jag ledsnade på att ständigt bli bortvald och känna mig som en ensamstående igen så jag var otrogen mot honom 2 gånger med samma kille.  Jag berättade de för Christopher och därefter fortsatte vi att vara tillsammans tills jag sov hemma hos en snubbe med mina två vänner när vi blev strandsatta i Vallentuna efter en utgång när vi firade min mamma. 
 
Ja ni får kommentera hur dum jag är eller vad ni nu vill få sagt. Jag står mitt kast & jag ångrar de inte alls. Det blev slutet på våran relation🙏
 
Hur gammal är du? 
Jag är född 1997, blev 20 år nu i juli.

Hur ser du på dig själv som har barn i sån ung ålder, får du negativa kommentarer på det eller vad tycker folk om att du har barn nu? 
I början visste jag ju att ögonen skulle dras på mig när jag var både gravid och när man var utomhus. Det gjorde mig väldigt skygg och höll mig mestadels hemma för att undvika kommentarer och allas blickar. Ett fåtal gånger när jag och min mamma gick i stan eller i Täby centrum med Charlie kunde folk komma fram och fråga min mamma om hur söt Charlie var mm. Vid sånna tillfällen när människorna pratade till min mamma som om hon vore mamman till Charlie kunde jag rycka på ögonbrynet eller ge en bitchblick. Min mamma är även väldigt snabb med att säga ifrån och säga att det är hennes barnbarn, varför? Det vet jag inte men hon känner väll min smärta och besvikelse att ingen sa något till mig. Jag blev liksom systern till Charlie när min mamma gick med oss. 
 
När jag väl hade börjat acceptera kommentarerna, blickarna, frågorna kring Charlies utseende, min ålder så började jag att istället visa upp mig som ung mamma. Jag har aldrig skämts av att ha ett barn med speciella behov, aldrig! Om någon har frågat om hans utseende har jag alltid gett svar på deras frågor. Om någon t ex har sett hans gipsade ben eller ortoserna så har jag alltid t ex dragit upp byxbenet för att flasha hans gips eller ortos för att visa dom att jag inte skäms för min son. Vill dom glo så varsågod men var beredd på att jag kan ge dig en smäll på käften sen för så som vissa personer har reagerat eller stirrat sig blind på honom kokar jag inombords!! 
 
Jag är en stolt mamma till en underbar pojke som alla har sett ner på redan från dag 1 (när jag plussade på graviditetstestet)! Jag står upp för min son om jag ser dömmande blickar, fniss, kommentarer! 
 
Vad är dina intressen? 
Har inga speciella men ett stort intresse är inredning😍 

Har du alltid haft ångest eller när kom den? Och hur började det. 
I början på 2012 rökte jag spice vid ett tillfälle som slog ut mig.. Dom första veckorna hade jag fruktansvärda biverkningar som gick ut över min skola. Tillslut fick jag komma till Maria ungdom som ligger i Stockholm för att göra en uredning på vad jag egentligen led av. Fick diagnosen panikångest. Kvinnan skrev ut atarax som jag skulle ta vid behov.
 
 Mina panikattacker kom oftast under skoltid vilket ledde till att jag tillslut inte kunde få några betyg när jag gick ut skolan. Under skoltiden fick jag sånna panikattacker att jag blev rädd för mig själv och omvärlden. 
 
Fram tills att jag blev gravid i juli 2013 levde jag mest med panikattacker och rädslor. När jag blev gravid kunde jag liksom skylla på graviditeten om jag kände mig konstig. Graviditeten gav mig också en frihet! Jag övervann mina rädslor och alla mina attacker försvann tillslut för att jag vann över dom. 
 
Under dessa 3,5 åren som Charlie har levt har jag mått hur bra som helst. Levde normalt och var inte alls rädd för något förutom om Charlie då men jag levde normalt för en gångsskull😍 Ibland kunde jag få en liten ångest känsla i kroppen som gjorde mig försiktig men så fort den känslan var över levde jag precis som vanligt tills i år.. När detta skedde..
Mina graviditetssymtom kändes precis som en ständig panikattackkänla som inte riktigt ville bryta sig ut till en panikattack utan en ihållande känsla. Först trodde jag ju att det berodde på att min ångest hade kommit tillbaka för all stress som jag har burit på i 3 år.. Sen märkte jag att mensen var försenad utan några helst symtom på att mensen var på gång som magsmärtor, ömma bröst. Utan det var bara en stark känsla av ihållande ångest! Fick ju nog till slut när jag bröt ihop i badkaret och bad Ellen följa med till doktorn. Vågade inte åka ensam i tro om att jag skulle få en panikattack på vägen dit. 
 
Fick till svars av läkaren att jag troligtvis var stressad och behövde inte alls oroa mig. Berättade även att min mens var 1 vecka sen och till svars fick jag, nej det kan inte visa sig så tidigt..🤔 Öh jo, jag var isf i samma vecka som jag plussade med Charlie men jag sa iallafall inte emot. Köpte ett test och tog de hemma istället för att utesluta den möjligheten.. Plusset kom & det förklarade ju hur jag mådde.. Tyvärr satt dom "symtomen" kvar i någon månad som sen utvecklade sig till panikångest eller mer rädsla för att fysiska symtom som jag led av då som följde med fram tills idag. Därav alla mina läkarbesök till läkaren för att jag blir så rädd när magen krånglar osv. 
 
Men ja jag lever dagligen med ständig ångest och tuffa tankemönster som är psykiskt påfrestande.. Det tar liksom aldrig slut.. Rädd för att jag gör och om jag ska gå ut eller träffa någon måste jag bearbeta och planera varje steg som jag ska ta den dagen jag väl ska gå ut. Kontroll kallas de. 
 
 Hur träffades du och Christoffer? 
Vi lärde känna varandra när hans familj flyttade in i våran trappuppgång. I början var vi nära vänner tills våra föräldrar såg att vi började nära oss varandra på ett lite mer "intimt" sätt.

Vad hände med dig och tova? 
Våran vänskap dog ut. Vill helst inte gå in på detaljer för att visa respekt mot henne och hennes familj. Vi skildes helt enkelt åt när hon flyttade från Täby för ett ex antal år sen. Sist vi sågs sov jag över hos henne för kanske.. 2-3 år sen? Inte helt hundra på när exakt men däromkring😊

Är du fortfarande kompis med lauin? 
Kompis och kompis kan jag väll inte påstå men hon står min syster Josefine väldigt nära. Lauin är lite beundrad av Charlie också så hon får träffa Charlie då och då när hon är med Josefine. Men jag och Lauin är inte vänner på de sättet som vi var för flera år sen. 

Vad tycker du om att ditt ex har ny tjej? Du har skrivit mycket om honom att han inte tagit ansvar osv. 
Jag har inga problem med att han har en tjej bara att hon och jag inte fungerar ihop. Vi har setts och pratat men efter en viss händelse med henne så har jag 0 respekt för henne. Har inget att säga om henne förutom att hon äcklar mig med hennes fula tryne😷 
 
Yes jag är öppen och ärlig när det kommer till Christopher. Han ska inte komma undan med de han har gjort, absolut inte. Charlie har två föräldrar som bär ansvar och inte två föräldrar med ett ansvar, vilket han har svårt att förstå.

Har du gjort en utredning för någon diagnos? 
Menar du om jag har någon adhd / add diagnos så är svaret nej😊 Jag har tänkt att göra en utredning för jag misstänker att jag kan ha en diagnos men det är inget jag har tagit tag i. Den enda diagnosen jag har är ju panikångest som jag fick av Maria ungdom 2012. 

Vad gick du för linje i gymnasiet? 
Jag har aldrig gått i ett "riktigt" gymnasium. När jag slutade nionde klass var alla mina betyg under godkänt så jag började på IV som idag förkortas IB, Introduktionsprogram. Gick aldrig klart IV dels för att jag blev gravid under sommarlovet 2012 sen när Charlie var född kunde jag ute längre gå i skolan med honom som jag gjorde ett tag. Det blev för mycket störande och dömmande blickar så jag avslutade med ett E i både svenska och i engelska. 
 
Hur ser din relation ut till Charlies pappa? 
I dagsläget ät relationen föräldrar till Charlie. Vi samarbetar när de behövs och kan prata när det gäller Charlie men mer än så är det inte tack & lov🙏 
Det förekommer fortfarande konflikter emellanåt men det är något som "glöms" bort så fort man ses konstigt nog.

Läser inte din mamma din blogg? Tänkte mest på att, många gånger skriver du att stör dig på din mamma och att ni bråkar mycket, att det är jobbigt att bo tillsammans med henne, tror du inte att hon blir ledsen av att läsa det? 
Jag vet ärligt inte, aldrig hört henne nämna de men min syster och min pappa läser iallafall bloggen. Tror inte mamma är så speciellt intresserad av att läsa med tanke på att dom flesta inläggen handlar om min ångest som mamma inte är intresserad av. Det är hennes egna ord om psykisk ohälsa. Tar hon illa upp får hon säga att annars kommer jag fortsätta som vanligt med att lägga ut inlägg om våran relation. 
 
Vi bråkar inte alls mycket utan det är mer irritationer mellan oss till och från men det är sånt som vi pratar om när det väl dyker upp. 

Söker du jobb för tillfället? Har ju läst att du vill flytta till egen lägenhet, men för det krävs ju en inkomst 
Idags läget arbetar jag med min ångest som kommer i första hand. Jag jobbar dagligen med min ångest om att utsätta mig för mina rädslor, tankar. Mår jag inte bra skulle kan aldrig kunna ta mig till ett arbete utan att bryta ihop. Min och kuratorns plan är att under sommaren ska jobba med mig själv och komma igång med arbetssökande ellet praktikplats i höst när jag förhoppningsvis mår bättre. Nya tag😊 
 
Ja anledningen till att jag inte har flyttat är ju för att jag inte har ekonomin till en lägenhet. Jag vill inte leva på socialbidrag vid 20 års ålder så ja jag väntar med boende tills jag har ett boende som jag själv kan betala.

Har det lugnat ner sig med alla orosanmälningar? 
Man vet aldrig när det dyker upp någon anmälan. Det har varit lugnt i ca 1,5 år. Det finns en viss människa som har hotat med en anmälan så det är bara att vänta. 

Har du nån ny kille på g? 
Nej, jag träffar ingen för tillfället. Mestadels för min ångest och självkänslan som har blivit skadad av ångesten. Har under behov av att träffa någon heller😊

Varför följde inte du med resten av din familj utomlands? 
Pågrund av panikångest men också att jag har ju Charlie vilket skulle ställa till de med barnvakt till Charlie. Christopher skulle ALDRIG ta honom i en vecka extra😅

Ser du något hinder med Charlies handikapp om du skulle träffa nån ny kille? 
Verkligen inte, det är mer svårt att hitta en kille som kan acceptera Charlie för den han är.

Visst har ni alla 3 samma pappa? Varför bor ni aldrig hos honom? 
Ja de har vi😊 det blev så mycket dramatik när alla ville flytta samtidigt att pappa tillslut sa ifrån att ingen får flytta dit. Skulle han ge mig alternativet idag att få flytta dit så hade jag de.

Hur går det med körkortet? 
Inte bra alls, han som jag kör med har inte mått så bra och haft problem med sin bil. Vi borde komma ut i höst och köra igen😊

Funderat något mera om att börja skolan igen?
Inte min grej i dags läget. Kanske om något år men så som det ser ut just nu så nej.
 
Varför bor din familj på en så liten yta? Tror inte ens att det är tillåtet då det är för litet.
Det är så vi bor helt enkelt. Inte så mycket vi kan göra åt saken tyvärr. Föreningen vet om att vi bor så som vi gör och inga anmälningar har kommit in. Jag tror de är otillåtet i olika kommuner men jag vet faktiskt inte.
 
Hur mår du allmänt? 
Just nu mår kan bra, förutom jobbiga tankar som drar igång ångesten. Annars är det bra, jag lever och andas☺
 

Frågestund

Frågor & Svar Permalink5
 

Tyck inte synd om dig-Svaren från frågestunden

Frågor & Svar Permalink4
 
Varför skaffar du inte ett jobb?
Det är svårt att bara skaffa ett jobb bara sådär men jag söker aktivt jobb varje vecka. Jag kan inte på skynda deras sökande efter en lämplig kandidat till deras företag. Jag söker jobb varje vecka och skickar in mitt cv till runt omkring 10 stycken olika företag i hopp om att någon ska "godkänna" mig. Ibland hittar jag fler tänkbara jobb där dom kan anställa mig och ibland kanske jag bara hittar 2-3 stycken. 
 
Hur mår du i allmänhet?
Dom senaste 2-3 dagarna har det funkat rätt så bra faktiskt. Jag har försökt att tänka bort alla negativt tankar som har resulterat att jag mår bättre i psyket och försöker att hitta vägar att gå för att må bättre. 
Det tar sin tid att bli bättre när man har legat på botten. Man ska aldrig ta ut glädjen i förskott för man vet aldrig när man kliver i nästa grop igen. Men för tillfället mår jag bra och hoppas att det fortsätter så😊
 
Hur hade din vardag sett ut om Charlie hade fått ett syskon? Skulle du velat plugga eller jobba under den tiden? Hade du bott kvar hos din mamma första tiden med spädbarnet eller flyttat? Hur mår du efter aborten?
Om Charlie hade fått ett till syskon till hösten hade vi flyttat till min pappa. Det var min tanke för där har vi plats och lugn och ro.
Jag skulle även hinna få ett körkort som skulle underlätta allt som har med vardagen och göra. Min vardag skulle nog inte se så annorlunda ut förutom att jag är hemma med ett spädbarn istället för själv som jag är nu. 
Jobbat hade jag kunnat göra men det är väldigt få som tyvärr vill anställa en som är gravid men mina tankar var åt det hållet ja. 
 
Det har gått lite mer än en månad sen aborten gjordes och jag mår väll okej. Det är tufft att se andra som är gravida som är beräknade till just september som jag skulle vara beräknat i. Jag försöker att inte tänka på det så mycket men ibland kommer det ikapp en.. 
Jag försöker se det positivt och försöker utnyttja tiden som jag har med Charlie till något positivt😊 
 
Skäms du inte då våra skattepengar går till att sådana som du som inte jobbar.
Jag skäms inte för jag betalar själv skatt varje månad😉
Min årsinkomst ligger över gränsen för att inte betala skatt och mina pengar som jag får är också skattade precis som alla andras som får lön. 
 
Dålig stil att skriva sådär 👆🏽 Våra skattepengar går inte till dem som jobbar. Så sök fakta innan... 

Hur är det med din panikångest? Jag pluggar inom det ämnet och vore kul å veta mer om det även fast du skrivit hur du känner och vad du upplever det som vore det kul ändå om något sånt inlägg. 😊 

Du är super, bry dig inte om pappskallarna som skriver kommenterar utan att veta hur du lever. Man ska inte bli dömd utan man träffat personen. 😁
Min panikångest dom senaste dagarna har varit under kontroll! Mår bättre men man går på tå för man vet aldrig när nästa bakslag kommer. Försöker njuta av stunden när jag är ångest fri😊 
 
Absolut kan jag göra det men behöver isfåfall lite frågor kring panikångesten så det blir lättare att veta vad ni vill få svar på😊
 
 
Vad håller du på med nu? Pluggar? Jobbar? Vad är dina framtida planer 😊
 
För tillfället går jag bara hemma om dagarna och försöker koncentrera mig på att plugga körkort. Vid sidan av så söker jag jobb som jag skrev i en fråga längre upp. Det är inte så lätt att få ett jobb i dagens samhälle som kräver en hel del som jag tyvärr saknar. Men jag ger inte upp hoppet än! Kollar runt lite smått då & då men jag har minst 1 dag i veckan då jag sätter mig ner och kollar igenom alla olika delar av Stockholm. Skickar iväg ca 10 stycken cv som är potentiella för mig och som jag tror att jag kan få. 
 
Mina framtidsplaner är ju att få körkort innan året är slut! Det är mitt främsta mål som jag måste klara för att utöka mina chanser till att få ett jobb. Förhoppningsvis har jag körkort inom en snar framtid😄 
 
Jobbsökandet går inte så bra som jag hade hoppats men jag tar det som det kommer. Väntar just nu på att få svar från ett jobb som ska hörs av sig inom någon vecka för en intervju så jag håller fingrarna! 
 
Skulle jag få ett jobb innan året är slut kommer jag spara dessa pengar och lägga undan till en bostad för mig och Charlie. Blir det en rimlig lön så ska jag unna Charlie en oförglömlig sommar med massa äventyr och roligheter😍 
 
Hur gick det med ditt jobb på BR?
Det gick superbra! Tyvärr var det bara under julen som jag fick jobba som var under tre veckor.. Men det var riktigt kul och skönt att få hålla igång om dagarna.
Trivdes ganska bra förutom att några ur lager personalen som jag arbetade med var lite otrevliga till och från men det gick bra ändå😊
 
Fast vadå pappskallar? Sanningen är ju att Johanna med hennes bostads/barnbidrag och Charlie med alla skenor/rullatorer etc kostat tiotals om inte hundratals miljoner i skattemedel hittills. Sjukt hur vissa här ser hennes liv som ett spännande projekt som går åt helvete, "hur går det med panikångesten :)" som om det skulle ha något spännande underhållningsvärde...
Nej men vilken atityd du har.. Det kommer du inte långt med😔 
 
Om du tycker så om min ekonomi så kanske du bör avsluta ditt jobb om du inte vill hjälpa människor i samhället. Inte bara för sånna som "mig" utan för alla som behöver hjälp.
 
För att underlätta din frustration kanske vi kan säga såhär, dom pengarna som går till Charlies behov så som rullator, ortoser mm. Vi kan säga att det är mina nära och kära som betalar för hans kostnader så slipper du få ångest av att dina skattepengar går till min son. Jag kan inte rå för att barn under 18 år får gratis sjukhusvård och att allas skattepengar ingår i hans och andra barns vistelser på olika motagningar! Skyll inte på mig att Sveriges system är såhär, jag kan inte påverka deras beslut tyvärr🤔 
 
Jag kan söka om fler bistånd men jag väljer att avstå för att dom pengarna kan gå till något mer vettigare istället!
 
Ja mitt liv är lite åt helvete men jag är nog inte den enda personen i världen som har det svårt. Alla människor har det lite upp och ner ibland och inte bara jag. Du blir inte lyckligare av att trycka ner människor som redan ligger ner som försöker ta sig upp igen. Vad vinner du på det?
 
Håller med ovanstående.
Ta tag i ditt liv och sluta vältra dig i självömkan.
Jag tar ju tag i mitt liv genom att söka hjälp för min psykiska ohälsa, genom att söka jobb varje vecka, ta körkort och övningskör. Vad vet du om vad jag gör och inte gör? Allt står inte utskrivet här vettu så det är lätt att säga en sak utan att man inte vet hela helheten😅 
 
Till top