Johanna & Charlie

Framsteg

AMC Permalink1
 Charlie har börjat utveckla sin förmåga att ta sig fram. 
Han gav visserligen upp efter två små steg men det är et stort framsteg att se för en själv. 
Han har levt i 1 år och fem månader och två dagar, och har äntligen kommit på hur han ska ta sig fram. 
Så stolt man blir när man ser honom försöka och försöka, denna video spelades in rätt så sent på kvällen så jag förstår varför han gav upp när han inte fick som han ville! Men framsteg är det verkligen <3 

Mitt mående idag

Personliga inlägg Permalink2
Ibland är jag så trött på min ständiga  tvivlan på mig själv. Är så trött på att leva i rädsla var eviga dag. Är så trött på att visa mig feg och svag inför min familj och för min starka son. Jag vill kunna visa mig stark för er alla som följer mitt liv både i verkligheten och även här på bloggen. Men ibland så försvinner jag in i mörkret och där sitter jag i min ensamhet helt själv och får ta smäll efter smäll. Jag har kraft, jag har min familj som stöd, jag har en ny vän som backar upp mitt mående som jag verkligen uppskattar men jag är för rädd för att ta emot hjälpen. Jag vill inte visa mig svag och rädd. 

Ni kanske bara tycker att jag är töntig och barnslig som sitter & gråter av smärtan, jag som ändå är mamma till en son som ändå borde ha växt upp. Ni tycker säkert att jag är omogen som sitter i ett hörn i min ensamhet och gråter av smärta. Att jag borde ta in hjälp för att må bättre inombords. Att jag också borde fixa i ordning mitt liv för att jag har ett barn som behöver en stark mamma. Men vet ni vad? 
Jag är rädd för att ta in hjälp i mitt liv, efter så många backstabbad som jag har fått så vågar jag inte be om hjälp. 

Alla gånger som jag har öppnat upp mig antingen för en vän, familjemedlem, kurator så är det alltid någon som har gått bakom ryggen på mig. Kuratorer har en tystnadsplikt om allt som tas upp men tydligen så kan man inte få öppna sig. Jag har bett om hjälp så många gånger men ändå blir jag besviken varje gång. 

Idag sitter jag ensam inne i mitt rum. Jag har inte vågat mig ut till jobbet tack vare min panikångest. Jag sitter i ett hörn i min säng och gråter inombords för att jag aldrig kan må bättre. Min förbaskade hypnotikondrikeri förstör min vardag, mitt jobb, Charlies sparpengar minskas för att jag sitter här hemma. Min magvärk har inte försvunnit vilket får mina tankar om sjukdomar igång igen. Alltid. Är jag sjuk? Kommer jag svimma? Orkar jag gå ut? Vad händer om jag jobbar? Är jag verkligen frisk? Vad, hur, när? Hela jävla tiden, fan vad jag hatar det här. Känner mig allmänt konstig i kropp och själ.. Paniken går igång så fort jag inte känner igen en känsla, så nu sitter jag här och förlorar ca 500 kr. Fan. 

Jag vet att ni tänker att jag borde skaffa hjälp. Under dessa tre år som jag har haft panikångest så har jag alltid klarat mig själv utan terapi, kbt, lyckopiller, droger, alkohol, cigg, mediciner! Jag vill klara mig själv för att bevisa för Charlie och för mig själv att allt går om man vill. Jag är stark, jag vet att jag är stark. 
Min styra sitter hos Charlie, han är den som får mig att vilja gå upp på morgonen men så fort han inte är hos mig går jag in i en depression. Jag kan oftast kontrollera den men att sitta i tystnad dygnet runt utan honom får mig att gå under. 

Min panikattacker oftast när jag inte har Charlie. När jag är med honom så faller alla mina tankar på honom vilket gör att paniken stöts bort. Men nu sitter dom i tankarna ständigt! Efter varje attack jag får så stänger jag in mig själv, jag försöker gå ut och lugna ner mig men det går fan inte! Rädslan att få en attack ute gör mig illamående. 

Fuck my life! 

Min Bubu gör mig lycklig men ändå så olycklig❤️
Min lilla buse❤️

Fan.. Ett steg tillbaka

Random Permalink5
Nu ska jag äntligen sova efter en slitsam dag. Dagen har varit otroligt jobbig, långdragen & panikslagen dag. Jag har haft panik i hela kroppen hela dagen, ändå från imorse och det sitter i än. 
 
Imorse lämnade jag Charlie på dagis för att han sov hos mig en extra natt för att jag ville umgås med honom. Det är ju Christophers vecka och då ska han va på dagis, så imorse lämnade jag honom på dagis. Det var ca 20 grader i solen, behagligt varm.. Jag gick med långbyxor och ett svart linne. Inte så värst mycket men det kändes som om jag gick runt med en dunjacka! 
 
Sen hade jag ätit så dåligt till frukost vilket gör att jag automatiskt tänker på att jag ska svimma. Dom tankarna får jag så fort jag har ätit dåligt och just idag kände jag bara hur paniken satt i kroppen. Det gick inte att byta bort en ända tanke på något annat än att svimma. 
 
Förmiddagen gick relativt bra tills jag fick ont i magen, en smärta som jag inte känner igen. Då kom min panik tillbaka och tänkte direkt på att jag skulle dö, förblöda, fel på någon tarm, svimma, måste äta något. osv. Jag hade två stycken kexchoklad inne i våran bil som jag knaprade i mig efter att vi hade rensat klart! 
Smärtan gick inte bort och jag hade ingen alvedon så jag har känt magsmärtor hela dagen plus illamående så jag har varit i panik hela dagen. När vi satte igång och jobbade igen så ville jag bara sätta mig ner och gråta för att jag hade sån panik.. 
 
Varje attack jag får som är panik relaterat så faller jag typ i trans. Jag sitter tyst gör mig själv och tänker på paniken, om och om igen. Jag brukar få bort tankarna men just idag var det fan svårt! En av mina "kollegor" frågade om jag mådde bra för att jag va så tyst. Jag är den glada och positiva tjejen som syns och hörs ständigt men idag var jag den tysta och den tillbaka dragna tjejen. 
 
Paniken la sig så fort jag fick sluta jobba och var redo att gå hem.. Dock så har paniken legat mig nära under tiden som jag har varit hemma till nu. Är helt slut i huvudet efter all sol, all slit och behöver bara sova och vila upp mig! Vill inte känna såhär, mår så fruktansvärt konstigt så det är läskigt. Jag skulle göra matlåda men jag fick be mamma göra klart det, för jag orkar värken stå eller sitta.. Fy vad jag mår skit.. 
 
Till top