Johanna & Charlie

Min största tvångstanke

Personliga inlägg, Psykisk ohälsa Permalink5
Jag vet att de är många som lider av någon form av tvångstankar som mer eller mindre ger en ångest dagligen. I mitt fall har jag hört från några från min familj att jag har utvecklat en tvångstanke som gör min vardag ångestfylld. Jag själv har aldrig tänkt att de är en tvångstanke utan mer ett "undvikande" för min oros skull så jag slipper känna ångest och rädsla. 
 
Kan börja med de vardagliga som ger mig mest ångest och rädsla. De är vårt badrum hemma hos min mamma. Vi är ju 5 personer som delar på toaletten, handfatet, handdukar och badkaret. För min del skriker de P A N I K i hela kroppen när jag ska gå på toaletten t ex av många anledningar.
 
Första exempelt är toalettsitsen. Våran toalettsits är trasigt och själv ringen som man ska sätta sig på kan glida runt på själva stolen (under) som man ska sätta sig på. Ibland när jag sätta sig försiktigt och så kan toasitsen glida så man känner av kylan från riktiga toaletten, för min del är de ren och skär panik! Vem vet hur mycket bakterier och avföring som har kommit åt där. Vem vet hur toalettsitsen ser ut under med dolda spår eller vad man ska säga som innehåller bakterier som är smittbara? Tänk då att vi är 5 personer som delar på den toaletten.. Jag vet ju inte hur dom hanterar sig när dom gör sitt där. Om jag kommer åt den riktiga "toaletten" med rumpan vill jag bara skrika och duscha av mig för att säkra mig från bakterier! 
 
Ett annat exempel är när man spolar toaletten, jag vet att toavattnet kan flyga ur toaletten i små droppar som man inte kan se om man inte stänger toalocket när man spolar. Varje gång jag ska spola så står jag i andra änden med byxorna pådragna för att inte få några droppar av toavattnet på mina ben.. 
 
Jag har samma beskymmer med handfatet, bakterier från avföring, bakterier från att någon är sjuk som inte har tvättat händerna noga som sen tar på handkranen med bakterier på händerna. För att jag ska känna mig säker brukar jag ta använda mig av min tröja som jag har på mig eller så använder jag mig utav min handled för att dra upp och ned kranen.. Och för varje gång så tvättar jag alltid händerna två gångar och sen handsprit om de finns hemma. 
 
Nästa grej är badhanddukarna som finns i badrummet. Vi alla använder alla badhanddukarna som vi själva vill! Vilket jag tycker är vidrigt rent utsagt! Om jag t ex har en handduk som jag säger sen till alla att de är min badhandduk så kan jag hitta den badhandduken blöt eller full med smink på eller om den hänger på fel sida som jag lämnade den på. Då tar jag alltid en ny badhandduk för att jag vill ha min egna utan att någon annan ka peta på den med sina lortiga händer eller haft den mellan benen. En till grej är att vi inte använder vanliga handdukar till var och en som dom flesta nog har. Utan vi torkar alltid våra händer på badhanddukarna som vi har torkat oss med när vi har duschat eller badet.. Ångest! 
Ibland kan jag till och med lufttorka mina händer eller gå in i rummet och torka mina händer där på en duk som jag vet att bara jag har använt! 
 
Sista grejen som ger mig skräck delux är som sagt bad handdukarna/handdukar när vi väl har sånna på kroken. Varje gång när jag ska tvätta min och Charlies tvätt slänger jag ALLTID i allt som finns i badrummet och ute i köket (grytlappar, kökshandduk, grythandske) i en tvätt på 60 grader. Eller om jag har varit hos min pappa i några dagar så tvättar jag alltid mina grejer som jag har haft med mig från pappa och då tar jag även med mig grejerna från badrummet och ifrån köket för att försäkra mig om att de är rent när jag ska använda dom! 
 
Min största skräck är ju att bli kräksjuk igen därav min rejäla skräck för bakterier, främst från badrummet eftersom de är där dom bakterierna finns och frodas om någon inte har gjort rent efter sig. 
---
 En annan rädsla som jag drabbas av dagligen här hemma är främst när någon sitter i badet i timtals. Då slår min ångest på, för då vet jag om jag nu skulle bli kräksjuk eller risig i kistan kommer jag inte ha tillgång till en toalett! Då får jag ännu mer ångest som gör att jag får panikattacker just för att jag inte har tillgång till en toalett när som helst på dygnet.. Hör jag att någon går in på toaletten kommer mina symtom, hjärtklappning, magen vrider sig, värmevallningar, svettiga händer, nervositet, kan inte sitta stilla och kan bara tänka katastroftankar! 
 
Mina panikattacker som jag har fått hittills under dessa 9 månader är 2 stycken. Båda har attackerna har kommit hos mamma och båda såg/kändes likadana ut bara att första gången var rädslan oslagbar. Illamående, springer fram och tillbaka för att jag är rädd att jag har blivit kräksjuk, magen krånglar, katastroftankar, svettigar, lättirriterad, oro i hela kroppen som gör att man inte kan slappna av vilket förvärrar ångesten..
 
Jag har flytt hem till min pappa båda gångerna. Första attacken var i maj, då körde min syster mig och Charlie hem oss till pappa elva på kvällen. Senaste attacken var för 2 veckor sen, så körde min syster hem mig till min pappa vid nio på kvällen. Blev kvar i en vecka hos pappa både gångerna för att jag är livrädd för att vara hos min mamma under kvällarna för de är så som attackerna verkar komma. 
 
Kan även tillägga att jag tvättar händerna så fort jag har kommer hem, om jag har varit i mataffären, diskat, städat hemma, tryckt på en knapp i hissen eller varit nere i tvättstugan, bytt blöja osv.
 
Ibland vill jag få mer attacker bara för att få lära mig att de inte är någon fara men när attackerna väl kommer vill man bara försvinna från sig själv. De är riktigt tufft att få en själv i balans.. 
 
Jag har försökt att tänka bort mina tankar när ångesten ger sig till känna men känslan är så intensiv att kroppen går på de ändå trots att de egentligen inte är någon fara.
Eftersom de har gått så långt med min kräkfobi har jag tänkt att söka hjälp för den, jag kan inte leva i en sån här skräck längre. Psyket tar sån stryk och kroppen orkar inte att alltid vara på helspänn! 
 
Jag lever med den här skräcken och ångesten varje dag här hos mamma.
 
Snart är de den 1 oktober vilket innebär inflytt hos pappa! Längtan och lyckan är enorm! Inte bara att vi får plats utan att jag får ett eget badrum!! Mitt egna badrum som ligger precis utanför mitt och Charlies sovrum🙏 
 
Min dagliga påminnelse om varför jag aldrig ska sluta kämpa⬇
 
 

GAD (Generaliserad ångestsyndrom)

Psykisk ohälsa Permalink0
Jag har länge tänk på min panikångest, som egentligen inte är panikångest som jag är drabbad av.. längre.
I början när jag fick min diagnos panikångest, hade jag ofta panikattacker. När jag fick min diagnos var jag inte alls påläst om vad de faktiskt innebar. Vilket skapade en onödig rädsla för rädslan satte min vardag och mitt sociala liv åt sidan. Man kan helt enkelt säga att jag sket totalt i de för att jag var så uppe i varv i tankarna på att inte få panikattacker. 
 
De är få stunder som jag verkligen har haft panikattacker, men de är som sagt väldigt få. Jag kan till och med kan räkna attackerna på två händer. Senaste gången för i maj detta året. Starkare och mer intensivare än någonsin. Mina tidigare attacker har jag känt av ett illamående som sen bröt sig ut i skakningar i kroppen. Nu när jag tänker tillbaka på dessa attackerna var dom väldigt milda i jämförelse med dom som jag lever med idag. 
 
Hur mina panikattacker idags läget ser helt annorlunda ut än mot dom jag hade tidigare. Min kropp reagerar inte på samma rädslor som jag hade då utan min absolut största rädsla är att bli magsjuk / vinterkräksjuk. För de var så min ångest började igen efter 3 år som ångestfri! 
 
Mina tidigare rädslor som kunde starta en attack var t ex att åka buss själv, gå ut själv, handla mat själv, sitta på en lektion (ens gå in i ett klassrum), vara i stora lokaler för då fick jag för mig att rösterna blev starkare och rummet rörde sig hit & dit.. Väldigt obehagligt! Lyssna på när någon dammsög eller fönade håret mm. De var en hel del! Några utav dom rädslorna som står ovan har jag fallit tillbaka på igen men några av alternativen är bort tränade. 
 
Som jag skrev ovan så kom min panikångest tillbaka när jag blev vinterkräksjuk. De blev liksom min startpunkt till min nuvarande ångest. Jag kunde sitta på nålar varje dag och stressa upp mig om Charlie hostade till på nätterna eller om charlie sa att han hade ont i magen.. Då fick jag bokstavligt talat PANIK! Men de som fick min bägare att rinna över var hela min abort som jag genomgick i februari.. 
 
Efter min abort inkl stressen om att bli kräksjuk fick min värld att rasa totalt.. Min ångest växte på sig för varje dag som gick. Grubbleriet ökade, "tänk om" tankarna kom allt mer. Ångesten blev så pass mycket att min kropp tillslut fick jag ta konsekvenserna.. Jag har levt med olika symtom sen i slutet på januari t ex stickningar, huvudvärk, magont, svindel, yrsel, nack / axel värk, trötthet, utmattning, energilös, känslig tarm, halsbränna + sura uppstötningar, illamående, kramper i livmodern, ångest så fort någon kommer hem, värmevallningar mm. De värsta av allt är min aptit. Den är borta. På en hel dag kan jag äta ett äpple eller en måltid sent in på kvällen för OM jag skulle kräkas upp maten är jag iallafall skyddad från att andra kan se mig. Jag äter inte offentligt alltså på restauranger eller när alla kan se mig äta som här hemma. Äter jag hemma äter jag inne på mitt rum eller när ingen är hemma..💔 
 
Alla symtomen som jag har haft/har har jag alltid brusat upp mig och sökt en läkare för att få en "diagnos" på en sjukdom. Självkart har man ju aldrig hittat något för att alla mina fysiska symtom beror på ångest och stress. 
Jag har gått regelbundet till läkaren, som värst kunde jag ha en läkartid varannan vecka. De har blivit mycket bättre för jag försöker lära mig att inse att de bara beror på min ångest och allt ältande som bryter ner min kropp i bitar! De går framåt men ibland får jag ångest av allt som pågår i kroppen framför allt när de kommer till min mage.. varför? 
 
Min senaste panikattack som jag fick som var i maj detta året. Alla känslor och den känslan kom upp till ytan när jag var kräksjuk fick jag vid den panikattacken. Jag fick ju PANIK och sprang fram o tillbaka till toaletten i tron om att jag var kräksjuk. Åkte hem till min pappa mitt i natten med Charlie för att jag var så sjukt rädd.. De visade sig vara en riktig panikattack och efter den panikattacken har mitt ältande och grubbleri blivit värre. De har gått så långt att jag ALLTID är rädd för att göra nummer två på toaletten för att jag är så rädd att jag ska ha lös avföring, för lös avföring för mig är kräksjuka.. 
 
Kort och gott har jag iallafall fått en ny diagnos, GAD (generaliserad ångestsyndrom). 
Slänger in en fakta nedanför, kan tillägga att allt stämmer in på mig och de är så jag lever dagligen.. Orkar inte ta upp allt i ett inlägg för då blir de bara långt och komplicerat😅

En person som har GAD känner en ständig oro och osäkerhet som gör att det är svårt att koppla av och känna sig lugn och trygg i sig själv. Man kan känna sig ångestfylld, pessimistisk, rastlös, lättretlig, stressad och spänd. Tankarna handlar vanligtvis om att något hemskt ska hända, att en katastrof ska ske eller att de som står en nära ska försvinna eller lämna en. Dessa orostankar, såväl som grubblerier över det förflutna, gör att du får svårt att koncentrera dig och vara närvarande i nuet.

Att ständigt vara orolig och känna ångest gör att du blir trött, samtidigt som du får svårt att sova. Sömnsvårigheterna kan göra att du blir känsligare för stress och ångest. Du kan även få kroppsliga symtom som 

  • spända och värkande eller ömma muskler
  • huvudvärk
  • värk i nacke och axlar
  • hjärtklappning
  • yrsel 
  • ont i magen eller orolig mage. 

Om du har GAD är du ofta medveten om att personer i din omgivning tycker att du oroar dig i onödan. Ibland kan det skapa irritation i olika relationer. Det är inte ovanligt att de som lever nära en person med GAD gör sig lustiga över den oro som uttrycks. Det kan i sin tur göra att den som har GAD känner sig ledsen och sårad och drar sig för att berätta för andra om sin oro.

GAD är ett så kallat ångestsyndrom. Exempel på andra ångestsyndrom är paniksyndrom, fobier och socialångest. Medan övriga ångestsyndrom är kopplade till specifika situationer eller föremål som man försöker undvika för att slippa få ångest, handlar GAD om att man dagligen plågas av ångest och återkommande orostankar.

 
 

Terapisnack

Psykisk ohälsa Permalink5
Idag fick jag mig ett terapisnack med 1177 i 20 minuter! 
Jag ringde in för att jag har återkommande stickningar och domningar i revbenspartiet som är så sjukt obehagligt. Först kan jag få stickningar som ibland kan vara starka och ibland kan jag få dova stickningar som sen ger ett tryck som känns som ett avlångt håll som man får när man har sprungit eller gått för fort. När stickningarna har lagt sig inkl trycket kan min ena arm somna till. Det är så sjukt obehagligt att få den smärtan när man inte har varit aktiv på en hel dag då kommer panik tankarna, är jag sjuk? Invändig blödning? Förstorad mjälte? Vad fan är de för fel..?😥
 
Fick så igår natt när jag skulle lägga mig för natten. Det blir så mycket frågor som gör att man ligger vakened ångesten i kroppen så jag ringde till vårdguiden när jag vaknade för att rådfråga istället för att hålla på med google.. 
 
Damen som svarade tog verkligen tid på sig och samtalade med mig i 20 minuter för att lugna ner mig. Gav mig råd & stöttning när jag berättade om att jag lider av panikångest och hypokondri. Hon bad mig att utnyttja 1177 som en del i min "behandling" mot panikångest och hypnokondriet. Få bolla med personalen där när jag får en smärta som ger mig panikkänslor eller bara få höra att det inte är någon fara! För mig känns de tryggt att någon verkligen lägger sin tid när man ringer in för att man är orolig. När jag ringer in annars tar samtalet bara 5 minuter och sen är de klart men den här damen tog verkligen sin tid och gav privata råd utanför sitt arbete!♡
 
Hennes "diagnos" är att mina symtom är stress relaterat iallafall. Sen att min hypnokondri "förvärrar" symtomen, speciellt när jag tänker på smärtan så blir smärtan större.. Det är så svårt att inte tänka på de för alla symtom som jag dagligen lider av sätter igång psyket något så fruktansvärt. Man håller sig inomhus för att man inte vågar gå ut utifall att man verkligen är sjuk. 
 
 
Till top