Johanna & Charlie

Koloskopi & Gastroskopi

Personliga inlägg, Psykisk ohälsa Permalink0
Då är de dags att få magen undersökt efter ett års konstant oro & smärta. Anledningen till att jag ska göra dessa undersökningar är för att jag under 3 års tid har haft en pendlade magvärk i samband med stress och prestationsångest, som jag har kunnat kontrollera med läkemedel. Har även haft som skov mellan attackerna men det senaste året har min mage utvecklats till dagliga smärtor och symtom som visar sig på olika sätt. 
 
För 2 år sen åkte jag in på akuten med magsmärtor som visade sig vara IBS. Troligtvis pågrund av stress, inte helt säkert men de var troligtvis att mitt psykiska mående väckte IBSen till liv. Magkatarr fick jag i år pågrund av min ångest och ständiga oro som har med min emetofobi att göra. Att gå runt konstant med stark ångest varje dag gjorde min mage i uppror. Allt började med att jag fick reda på att jag var gravid med andra barnet och det var då som alla symtomen började. En vecka innan jag fick positivt på graviditetstestet mådde jag så dåligt som likande ångest och från den dagen som jag plussade framtills att aborten gjordes i februari iår har mitt mående bara sjunkit. 
 
Sen i februari har jag levt med ständig ångest, hälsoångest, emetofobi, socialfobi, fobi för all slags närvaro av människor generellt. Vilket i sig har fått min kropp att gå på helspänn som min magen har reagerat på. Varje dag känner jag av min mage som gör mig vettskrämd och ångestfylld. 
 
Jag har gått till läkaren ett antal gånger i månaden för att jag är konstant rädd att något är fel fast det bara är psykiskt. Men jag får verkligen panik om jag känner av något som inte är "normalt" i min mening som egentligen är helt normalt för vem som helst. Då bokar jag en läkartid direkt till en läkare alternativt en tid till en gynekolog. För några veckor sen fick jag ett sånt infall igen att jag var sjuk eller att jag hade brist på något i kroppen att jag självklart gick till en läkare för att ta prover och bli undersökt. Fick självklart inte ta prover för att jag var där rätt så nyligen för provtagning så det fick jag inte ta. Däremot fick jag en tid till koloskopi / gastroskopi undersökning. När dagarna började närma sig fegade jag ur för man ska ju laxera sig kvällen innan vilket resulterar till dålig mage och andra symtom som illamående och kräkning! Ett big nono! Fick iallafall en ny kallelse som är nu på måndag den 18 december..
 
Den senaste veckan har jag haft en molande och huggande värk i magsäcken, längst båda revbenen och i "tjej" magen tillsammans med andra symtom.. såklart..
 
Jag försöker hålla mig till att fortfarande gå på undersökningen för att lugna mig själv, att min insida är fullt frisk och att mina smärtor och symtom beror på de psykologiska. Är livrädd just nu för imorgon söndag, ska jag börja laxera mig och jag bokstavligt talat freakar ut. Har försökt att förbereda mig på de värsta men de är så svårt att hålla sig lugn just nu.. Rädd som jag är ringde jag faktiskt till mottagningen igår för att fråga om jag kunde bli söva alternativt att jag kunde få all slags ångestdämpande.. Sövd kommer jag inte bli men däremot skulle jag få ångestdämpande som jag också kan blanda med mina atarax som kan göra mig sömnig, för jag är livrädd! Vill inte känna något eller höra något under själva undersökningen. Sköterskan i telefonen såg på skärmen att jag lider av ångest och lugnade ner mig lite inför måndagen.. Vill bara klara mig igenom morgondagen och måndagen.. 
 
Något jag har lärt mig iallafall är att ångest är fan inte lätt att leva med och speciellt inte när man är i min position..💔  Som tur kan jag ventilera mig med mitt hjärta som försöker lugna mig även om jag drar allt väldigt kortfattat. Berättade idag att mamma ska kolla magen hos en doktor och att mamma är lite rädd.. Hjärtat mitt pussar mig på pannan med ett stort leende och säger, inte farligt mamma❤❤ 
 
Jag ska tänka på de Charlie, du är min styrka, min motivation att bli av med all slags psykisk ohälsa så gott de bara går.
 
♡ I love you♡
 

L Ä K A R E N

Psykisk ohälsa Permalink1
Imorgon ska jag äntligen till en läkare efter många om och men.. Jag har redan kommit upp i högkostnadsskyddet vilket jag skäms för men så blir de när man lider av ångest & hälsoångest, tidigare kallats för hypnokondri! Det är en hemsk sjukdom som tar extremt på psyket men imorgon ska jag till en läkare på vårdcentralen för att en gång för alla få stopp på mitt grubbleri. Jag ska be om att få ta prover för att ge svart på vitt att min hälsa är bra om man bortser från ångesten. Ibland får jag för mig att jag lider av deverse sjukdomar vilket egentligen inte är troligt men när man väl har fått för sig att man är "sjuk" är det svårt att bara kasta bort de från tankarna. Det blir som ett grubblade för att man typ framfallar symtomen som till sist stannar kvar för att kroppen "vänjer" sig vid det.. 
 
Största anledningen till att jag ska till läkaren är för att jag vill få en remiss till KBT. Tidigare under veckan ringde jag in för att rådfråga hur man ska gå tillväga och fick till svars att läkaren kan ge en remiss till en klinik eller psykoterapeut! Eftersom jag ska ha Charlie på heltid inom tre veckor måste jag gå ett steg längre för att de här ska funka och förhoppningsvis få mig att släppa lite på grubblande och få professionell hjälp. Jag har gått hos en kurator hos min husläkare men de har liksom inte gett mig någonting alls, mitt sinne har inte blivit bättre eller mildare just därför söker jag nu professionell hjälp i hopp om att jag ska bli bättre. 
 
Att lida av emetofobi och kontrollbehov när de kommer till min kropp har gått alldeles för långt och jag är mer eller mindre klar med skiten! Dags att börja leva på riktigt nu😊
 

F R A M G Å N G

Psykisk ohälsa Permalink0
Att leva med psykiskt ohälsa what so ever man än lider av så är de alltid en daglig kamp som man har med sig själv. Jag har många säkerhetsbeteenden som jag har väldigt svårt att kontrollerna, utan de kommer utav automatik utan att jag tänker på de.. När man väl har kommit på sig själv att man återigen har "fallit" tillbaka blir man så trött på sig själv och får en känsla av att vara otillräcklig men framför allt ensam i det hela. Mina säkerhetsbeteenden använder jag varje dag, de är en daglig kamp att stå emot den där känslan som skriker ångest om man inte använder sig av sina egna medel för att försäkra sig att de är helt lugnt. Några utav mina säkerhetsbeteenden är att t ex kolla temperaturen när jag får en värmevåg eller att min kropp känns kallsvettig, för att jag kopplar feber med sjukdom.
Får jag kramper i magen måste jag lägga mig ner tills magen har slutat krampa även om magen bara reagerar på gaser eller hunger så får jag alltid panik så fort jag får en känning i magtrakten! När magen börjar krångla drabbas jag av katastroftankar och låser in mig inne på rummet med en klump i halsen och proppar i mig mängder av alvedon (alvedon är ett av mina säkerhetsbeteenden). Vid vissa tillfällen när ångesten blir för påtaglig ställer jag alltid bunke eller en påse nedanför sängen utifall jag skulle bli sjuk. Har tagit med en plastpåse i jackfickan om jag har varit iväg någonstans, dock var de här ett tag sen som jag gjorde så men tanken finns där varje dag.
 
Har jag t ex åkt buss & råkat i ett handtag får jag katastroftankar som ger min ångestkänslor. Om jag har öppnat en hissdörr eller liknande håller jag handen i jackfickan för att undvika smittspridning utifall att jag har kommit åt ett område med smittor. Skakar jag hand med någon gör jag exakt likadant eller så uppsöker jag en närliggande toalett så jag kan tvätta händerna. På bussar undviker jag att trycka på stop knappen utan jag väntar tills någon annan trycker vilket är ett säkerhetsbeteende jag har. Så fort jag ska laga mat, borsta tänderna, kommer hem, byter blöja på Charlie eller om jag har diskat tvättar jag händerna direkt! Alltid två omgångar med två pumpar vid varje tillfälle. Om jag känner mig "extra smutsig" tar jag handsprit (alltid två pumpar) och spritar min mobil och Charlies ipad. 
 
Säkerhetsbeteenden handlar om att ha kontroll över sig själv! Har jag ingen kontroll tappar jag allt och drabbas av ångest som kan sitta i, i flera dagar efteråt vilket gör att man ofta stänger av sig från omvärlden. I mitt fall blir jag på min vakt av allt som rör sig kring mig vilket blir ett självskadebeteende tillslut. Jag slutar att äta och de slutar med att magen kollapsar som ger symtom på magkatarr, stickningar & domningar vid revbensbågen, får också mensvärk fast dubbelt så stark även fast jag går på minipiller, får även kramplikande smärta i äggstockarna som är så skarp att jag inte vågar röra mig ur fläcken. Oaktiv helt enkelt! Man blir utmattad och så trött att sängen blir mitt hem när mina anfall kommer😟
 
Min ångest grundar sig i just rädslan för att drabbas av kräkningar eller ett starkt illamående, därav reagerar jag så starkt när magen krånglar. Allt påminner bara om när jag blev kräksjuk i november förra året.. 
 
De finns en hel del att skriva om men nu till de som titeln handlar om! Veckan med Charlie har varit en händelserik vecka även om de bara är typiska hushållssysslor så ser jag dom som framsteg in i rätt riktining. För första gången på länge har jag kunnat slappna av under min vecka med Charlie. Tidigare har jag gått på helspänn dygnet runt men den här veckan har jag vågar släppa lite på rädslan för att kunna återgå till ett normalt liv. De har inte varit helt lätt att släppa på tyglarna men de har gått bra ändå☺ 
 
Jag försöker att undvika att låta min mage styra min vardag, någon gång under veckan har jag låtit de säkerhetsbeteendet ta över då har jag lagt mig på soffan en stund. Handtvättningen är inget jag vill ändra på så de har jag fortsatt som vanligt med. 
 
 Som sagt så är de svårt men jag har verkligen försökt att släppa lite på all rädsla som jag bär på. Jag vill bli mer självständig och bli mer aktiv i vardagen. Framför allt ha rutiner som är de bästa i en människas liv. Gå upp fast tid, vara aktiv under dagen och äta på regelbundna tider och få en fungerande sömn för att kroppen ska bli så fungerande som möjligt och förhoppningsvis få psyket i schack! Vägen är lång men jag har verkligen njutit denna veckan😍 Jag och Charlie har haft så roligt tillsammans fast vi har spenderat mycket tid hemma men jag försöker allt jag kan idag. Förhoppningsvis får jag mer hjälp & stöd via vården med KBT så snart som möjligt innan jag återgår till mitt gamla beteende igen. Kommer jag dit kommer de ta tid innan jag kommer orka att lyfta mig upp igen för de krävs mycket energi & ork psykiskt att ta sig upp igen efter ett nedslag! Nu hoppas jag på framgång och små snedsteg så länge jag håller mig på banan är jag nöjd😊
 
 
Till top