Johanna & Charlie

~Do Not Judge My Story By The Chapter You Walked In On~

Random Permalink2
Vad ska man göra när människor går på ens hälsa & ens mammaroll? Hur i hela världen ska man tackla det motståndet som man får..? 
 
Med det här inlägget vill jag bara öppna upp från min sida utifrån vad människor inte verkar vilja se hela sanningen utan går enbart på rykten och skapar egna uppfattningar om mig som är helt bananas fel. 
Ni får ha era egna uppfattningar om mig, absolut. Den här texten är riktat till två personer som idag valde att säga upp kontakten och dehär är de enda sättet för mig att få säga mitt. Inga namn kommer att nämnas utan ni får försöka skapa en egen uppfattning av situationen. 
 
När Charlie var ca ett år tog jag tag i mitt liv och sökte jobb efter jobb utan framgång men jag valde att inte ge upp sökandet. Nedslag efter nedslag valde jag att låta jobbsökandet stanna av en stund för att koncentrera mig på Charlie och hans välmående. Tiden gick och jag tog upp jobbsökandet igen och gick med hos arbetsförmedlingen för att öka mina chanser för att hitta något. Inga lycka där heller så jag valde att söka på egen hand igen efter ett försök hos en jobb coach som jag fick via arbetsförmedlingen. Återigen fick jag nedslag efter nedslag. Jag kunde skicka iväg flera ansökningar till olika arbetsgivare utan att bli antagen eller ens få en intervjuv. 
 
Ibland ville jag bara ge upp och i november 2016 fick jag äntligen gå på en intervju! Äntligen hade jag hittat ett jobb som ville träffa mig och förhoppningsvis ge mig en chans (julextra på BR). Gick på intervjun och fick svar efter någon vecka. Fick ett nej. Där stod jag återigen utan någon förhoppning. I början på december hörde chefen av sig på mejlen och frågade om jag fortfarande ville ha tjänsten och självklart tackade jag ja! Jag jobbade som julextra i ca tre veckor och dagen innan julafton var min sista dag. 
 
Stod återigen utan jobb och valde att låta sökandet vara en stund för att de var då som hela mitt liv rasade samman. I januari 2017 fick jag reda på att jag väntade barn med en pappa som jag bara hade träffat två gånger. Jag var fast besluten om att behålla men ju längre tiden gick och ju mer jag tänkte på Charlies behov så valde jag att genomföra en abort i vecka 9. Aborten skedde den 21 februari, alltså nästan en månad efter att jag hade plussat på graviditetstestet. Hela mitt liv rasade samman och i samma veva fick jag min panikångest tillbaka som gjorde att mitt liv stannade upp helt. 
 
I månader satt jag hemma utan något hopp om någonting. Jag mådde inte bra psykiskt och min emetofobi kom till ytan efter att min ångest kom tillbaka. Allt blev bara för mycket med att ta hand om Charlie, hantera aborten, få psyket i schack, hitta jobb, ha en stabil ekonomi, få en fungerande relation till mina vänner och familj. Allt blev bara för mycket för mig och de gick ut över allt och alla.
 
I allt det här hade jag även svårt att kommunicera med Charlies släktingar och nya familjemedlemmar på hans pappas sida. Jag försökte att hantera allt på en och samma gång men jag krashade tillslut vilket ledde till konflikter. Konflikter som idag är ännu större men vad som var meningen från första början. För att inte ge några hintar så väljer jag att undvika att skriva för mycket. 
 
I oktober 2017 flyttade jag och Charlie till min pappa där vi bor idag! Min psykisk ohälsa är mycket bättre och mer hanterbar idag än vad den var i höstas men jag har gett mitt mående tid för att den ska kunna läka allt som hände under förra året.
 
Sen jag flyttade till min pappa har jag varit mer aktiv. Jag är mer vaken och har mer ork. Min aptit är bättre vilket innebär att jag svälter inte mig själv längre som jag gjorde hemma hos min mamma. Jobbsökandet har jag inte gett upp och jag har ansökt till flera jobb inom alla möjliga områden. Tillslut fick jag svar på ett utav jobben och där jobbar jag idag när dom är i behov (kallskänka på ett ålderdomshem). Efter att jag fick jobbet på ålderdomshemmet fick jag även svar på ett annat jobb inom kafetering! Jag valde att strunta i min psykiska ohälsa och allt som den har dragit med sig och tog jobbet ändå. Dessvärre fungerade jag inte ihop med chefen som betedde sig som ett svin så jag slutade efter några arbetspass och har sökt vidare till andra jobb sen dess. 
 
För att förtydliga har jag sökt alla jobb som jag har kunnat hitta. De har varit allt ifrån timmis till heltidsanställd inom alla möjliga yrken! Ni undrar kanske varför jag vill förtydliga det som jag skrev här ovan, det är för att en viss person anklagar mig nämnligen för jobbvägran vilket inte stämmer för fem öre. Jag, Johanna vill ha ett självständig liv med ett fullt fungerade arbete där jag får in en lön som jag och Charlie kan leva gott på utan att behöva oroa sig! Så där fick du svaret på den frågan, och självklart ni andra som kanske också har undrat över denna frågan😊 
 ~~~
Nästa grej som jag vill ta upp är hur jag är som person för enligt en person så är jag patetiskt, oansvarig, omogen förälder, min psykiska ohälsas roll i det hela. 
 
Först och främst vill jag bara förtydliga en gång för alla att alla individer på denna vackra jord är olika. Allt ifrån utseende, uppväxt, betende, syn på allmänheten osvosv. 
 
Jag har inte haft den bästa uppväxten, inte haft den bästa synen på människan. Under min uppväxt har jag alltid gått min egna väg och fick rätt så fort inta en vuxenroll som väldigt liten. Jag hade inte båda mina föräldrar vid min sida för att alkoholen kom emellan. Föräldrar som inte kunde kommunicera, våld i hemmet och utanför skapen för att man inte passade in bland dom "fina" familjerna och barn som hade en hel familj utan några konstigheter. 
 
Jag kom i kontakt med människor som hade ett dåligt inflytande med alkohol/droger, kriminalitet, polisen, socialen från att jag var ett litet barn tills jag fick Charlie och valde att lämna det livet där.
 
När jag gick i lågstadiet fick jag gå regelbundet hos en kurator (gick i tre år vad jag kan minnas) på grund av min situation hemma och för att vi stod en person nära som levde ett dåligt liv med sånt som barn inte ska vara nära.
 
Skolgången började att krakulera när jag började i årskurs sex och strax därefter fick jag min första orosanmälan för att jag var en tyst tjej. Jag blev mobbad pågrund av mitt utseende, fick stå ut med grova ord för att jag hade en sexuell relation med Charlies pappa som alla visste om. I korridoren kunde dom äldre eleverna ställa sig på led och bara glo på en. Tillslut valde jag att självskada mig själv och därefter blev jag den tysta tjejen i hörnan. Efter den anmälan började jag på en ny skola och nästan alla i min vänskapskrets började på samma skola som mig. Skolan som jag började på var en liten skola så alla kom varandra väldigt nära och alla påverkade varandra både positivt och negativt. 
 
Som ungdom valde jag att öppna mig ett fåtal tillfällen och varje gång kom de alltid ut. Spelade ingen roll vem jag pratade så kom de ändå ut till andra människor.
 
Man lärde känna nya personer som inte heller mådde så speciellt bra och ens kompisars föräldrar var inte heller så stabila. Jag har haft en trasig uppväxt med dåliga vänner, familjevänner som har varit inblandade i kriminalitet, hemmasituation, skolan, lögner och de har skapat en hårdhudad tjej som idag fortfarande har svårt att släppa allt som har hänt mig i livet. Jag kan ha en helvetes attityd, dryg och vara en riktig ragata men de är så jag har levt i 20 år! De är så jag har blivit efter att ha sett de mesta och blivit upplärd! 
 
Självklart vet jag att de är fel men jag är som jag är och om trampar någon mig på tårna är jag inte den som sitter tyst. För jag tål inte lögnare, människor som ser ner på en på grund av ens "status" som själva ser sig själv som en av the royalfamiljen medan jag är en bonde i deras ögon! Jag har fått höra att jag är en whitetrash morsa bara för hur min situation ser ut och för att jag blev mamma ung. Alltså på riktigt. Jag är den jag är, precis som du är som du är. Varför försvåra allt helt tiden och klanka ner på andra bara för att man inte har samma värderingar, samma syn på saker och ting osv.
 
Är du trevlig mot mig, är jag trevlig tillbaka
 Går du på mig på något sätt, kommer jag gå på dig också. Går du däremot på min mammaroll, då är de mer eller mindre fuck you and goodbye my love👋
 
Skriver ett inlägg imorgon om fler anklagelser så att det här inlägget inte blir allt för långt😊 
 
#1 - - Josefine:

Jag vet själv hur det känns att få folk som inte tror på en. Jag har en diagnos och det är många som inte har kunskapen om diagnoser som kan uttrycka sig väldigt kränknade eller bara elakt, så man måste hela tiden förklara för dem hur det ligger till, för att den bilden dem har av mig syämmer inte. Det finns så himla mycket olika grader av diagnoser, vad för slags behov man har och sådant. DEt är nästan bättre tycker jag att ha en diagnos som alla vet om, för då finns de mediciner och alla har en mer förståelse men när man har en diagnos som inte riktigt finns i någon kategori , då blir det genast att folk dömer och har förutfattade meningar, för att det inte vill eller kan förstå hur det faktiskt ligger till! Jag själv kan säga att det jobbigaste med detta är just hur folk beömter en, inte bara de man känner utan äen också på praktikplatser, de var en som sa till mig när jag var på ett möte om en praktik, att vi tar in de som har olika diagnoser & hon handledaren var van attt handleda,men det hon hade sagt stämde inte visades det, för jag fick inte praktisera där trots att allt hade gått bra, så var det just hennes ord det hon hade sagt som inte stämde & att hon inte kunde handleda pga tiden, att hon inte hann, men om de tar in olika diagnoser så borde dem ju ha tiden, för alla oavsett diagnos eller inte, måste ju lära sig ett jobb. Så fort man är annorlunda eller har en diagnos eller mår dåligt, känns det som om man blir ifrågasatt, iaf känner jag så. Jag minns när jag var 17-18 år och folk redan då, tyckte jag var annorlunda, de tyckte att jag inte gjorde rätt som skrev på fb, men det gjorde ju bara nästan alla så varför skulle det vara ett problem?

#2 - - Josefine:

Fin blogg!

Till top