Update
Efter lite mer än en veckas paus från skrivandet ska jag försöka komma på banan igen! Den senaste veckan har varit tuff, då menar jag verkligen otroligt tuff!
Under förra veckan hade jag Charlie som vanligt, mådde lite si sådär men jag mådde tillräckligt bra för att kunna gå upp på morgonen och få dagarna att gå utan problem.
Alla människor har ju upp och ned gångar men jag försökte se det positiva och njuta av tiden med Charlie den veckan. Under torsdagen mådde jag otroligt bra! Jag var på äventyr och åkte runt själv på olika mission lite här och var. Dagen var super bra och jag hade en händelserik dag full med ärenden och posivitet!
Under fredagen var Charlie hemma från dagis så vi passade på att baka till min pappa som fyller år om ca en månad men vi skulle åka dit på lördagen i smyg för att fira honom i förtid. Så under fredagen bakade vi en tårta och hade en mysig hemmadag bara vi två😊
Senare under fredags kvällen fick jag bara en konstig känsla när jag satt i köket och dekorerade tårtan. Jag fick en panikattack.. En ordentlig sådan också💔
Till en början kände jag mig bara obekväm, illamående, konstig i kroppen och allt kändes bara som att jag hade dragit på mig en magsjuka för känslan var precis så som jag kände mig i vintras när jag blev vinterkräksjuk.. Jag ballade ur när jag dekorerade tårtan och kunde verkligen inte sitta still.. Det var bara mamma, jag och Charlie hemma vilket gjorde saken ännu värre.. Tanken och känslan på att behöva kräkas när mamma var hemma gjorde att känslan av att kräkas ännu större.. Jag fick panik och la mig inne i rummet i sängen och bara andades. I nästa sekund frågar Charlie mig vart jag tog vägen och frågade om jag var inne i rummet men jag kunde verkligen inte svara för att jag var så rädd för att kräkas.. Känslan försvann aldrig så jag sprang fram och tillbaka till toaletten, hukade mig framför toaletten för att trycka på magsäcken så att jag kunde kräkas.. Inget kom hur jag än gjorde. Känslan var fortfarande kvar och efter en stund gav jag upp och sa åt min mamma att passa Charlie för att jag inte mådde bra alls.. Mamma tog Charlie så jag la mig inne i ett bad för att försöka slappna av och vara för mig själv utifall att jag skulle kräkas. Efter en stund så försvann känslan som jag hade och jag smsade min syster som har körkort om hon kunde köra mig och Charlie till min pappa så fort hon kom hem från jobbet! Hon frågade självklart varför, jag trodde att det antingen berodde på en magsjuka eller en extrem panikattack..
När klockan var runt tio på kvällen åkte jag och Charlie till min pappa som jag hade förvarnat att vi skulle komma. På vägen dit satt jag förberedd men en kräkpåse utifall att och satt bara och försökte lugna ner mig! Alltså, känslan kom och gick hela tiden. När jag låg ner försvann det och så fort jag stod upp eller rörde på mig kom det tillbaka.
Så fort vi kom hem till min pappa vid halv elva ungefär gick vi och la oss direkt! Känslan försvann direkt när Charlie somnade så jag låg uppe en stund och njöt av lugnet i kroppen innan jag somnade.
När vi vaknade dagen efter(lördag) satt en liten del av känslan kvar i magen på mig vilket gjorde att jag låg i soffan hela dagen.. Sjukt tråkigt och tråkigt för Charlie också men jag vågade inte röra på mig alls🙁
Senare under kvällen när Charlie hade somnat mådde jag hur bra som helst! Var uppe och gick, kollade på film med pappa och åt mat.
Sen i lördags kväll har jag känt mig okej. Ibland får jag mina anfall och blir tankspridd som jag verkligen försöker bättra mig på. Det var många många år sen som jag fick en panikattack som verkligen kändes så som det gjorde under fredagen.. Jag fick ren och skär panik för att känslan var så obehaglig😢
När jag får såna här attacker så isolerar jag mig från omvärlden. Stänger in mig från allt och alla inkl Charlie när det blir för jobbigt💔
Jag vet vad ni tycker och vill kommentera men tro mig när jag säger det... jag skäms så mycket att jag stöter bort honom. I denna stund som jag skriver det här ligger jag i ett bad hemma hos pappa och gråter. Jag mår så fruktansvärt dåligt över hur mitt liv ser ut just nu, jag skäms så mycket över mitt "beteende" och mitt mående som går ut över Charlie. Jag försöker så gott jag kan att leka, laga middag, umgås, hålla humöret uppe när jag har Charlie hos mig men ibland tar uttmattningen över😭
För att må bättre måste jag ta små steg in i den "riktiga" världen. Med små steg så menar jag att jag måste i små små steg försöka övervinna mina egna tankar. Varje gång jag ska äta t ex så får jag antingen i mig några gafflar med mat tills min hjärna säger åt mig att sluta äta för att magen och illamåendet kommer när som helst. Eller så avstår jag från att äta på hela dagen för att jag är rädd för den där känslan som säger åt mig att jag mår illa eller att min mage kommer göra ont om jag ens rör en matbit..
Går jag utanför dörren själv kommer paniken i kroppen med alla möjliga symtom som värmevallnigar som ger svettningar, knäsvag, svimfärdig, magvärk mestadels i nedre magen, obekvämheten, klump / illamående i halsen..
Med små steg så måste jag först och få kontroll på mina tankar för det är dom som är skadliga för mig i dagsläget. Jag måste försöka att koppla bort tankarna men ibland sker det av automatik utan att jag märker av det..
---
För att bryta tråden lite så var jag, Charlie och pappa iväg i söndags och fiskade. Min pappa bor precis vid Hägernäs badet som är en del av ett hav (stora värtan)😍 Första gången som jag vågade mig ut sen min panikattack. Jag har inte fiskat på några år men när vi väl satt där och fiskade kände jag för första gången lugn i själen på väldigt länge! Höra vågorna som slår mot stenarna, fåglarna som kvittrar, båtar som åker förbi en på havet och bara tystnaden, eller ja om man bortser från Charlies gnäll så är det som rena skära medicinen för själen!
Först fick Charlie hålla i fiskespöt ensam men så fort som jag kastade spöt (vi metade) så fick vi napp direkt vilket inte blev så lätt att få upp när Charlie höll i spöt som om det vore 1 miljon kronor.. Tillslut fick han sitta i mitt knä och totalt fick vi upp 5 fiskar och pappa fick upp 3 fiskar totalt!
Jag och pappa inkl min syster Josefine har som en tradition varje gång vi fiskar. Vi har alltid en tävling om vem som får upp flest fiskar vinner😊
Under måndagen kom Christopher hit och hämtade Charlie.. Mitt hjärta krossades i tusen bitar. Nu när jag mår som jag mår så blir jag så extremt blödig av mig. När jag har Charlie så orkar jag knappt igenting vilket får mig att känna mig otillräcklig och som en dålig mamma. När Charlie åker till Christopher så bryter jag ihop totalt.. Hela den här veckan har jag gråtit minst en gång om dagen för att jag verkligen känner mig så otillräcklig, dum, egoistisk, dålig som mamma när det kommer till Charlie.💔
Jag vet ju innerst inne att jag inte mår bra och att så som jag känner just nu inte är äkta känslor för jag älskar Charlie så mycket att jag skulle göra allt för honom. Men just nu så orkar jag verkligen ingenting, orken och hoppet känns så långt borta. Men jag vet att jag ska fixa det här, jag ska klara det här för det är både jag och Charlie värda! Jag har så många mål som jag vill uppnå och fixa till mitt liv så som en normal förälder har för att ge Charlie en bra uppväxt och en stabil förälder. Min väg är lång men jag ska inte ge upp för min medicin är Charlie! Även om jag stöter bort honom så blir mina tårar och negativa tankar om mig som mamma får mig att vilja kämpa tills jag har allt som jag vill ha och framför allt bli frisk!
Den senaste veckan har jag försökt att läsa på så mycket om möjligt om panikångest. Försöka få så mycket information som möjligt och kollar på olika metoder på Youtube och Google som kan hjälpa en att jämna ut ångesten och få kontroll på ens tankar. Kollar dagligen på olika sidor som hjälper en att försöka intala sig själv att det blir bättre.
Charlie, hjärtat♡
Mamma älskar dig & jag ska klara det här♡
Jag tror att du behöver ångestdämpande medicin. Sådär kan du ju inte ha det. Sök hjälp!!