Johanna & Charlie

Själva aborten

Personliga inlägg Permalink4
Idag är det 9 dagar sen som jag gjorde min abort i vecka 8+4. Dagen innan självaste aborten mådde jag riktigt dåligt, säkert pågrund av nervositeten. Inte helt säker men under hela måndagen mådde jag riktigt illa och under kvällen var jag tvungen att springa till toaletten för att kräkas. Första tanken var ju att kissa men när jag väl satte mig där så blev illamåendet starkare så jag slängde mig ner på golvet och satte på vattenkranen på högsta styrkan för att min pappa inte skulle höra mig. Känslan kom och kväljningarna kom upp och jag tryckte för kung och fosterland för att kunna kräkas vilket pappa hörde.. Satt där inne för mig själv och försökte få upp det. När det inte kom något öppnade jag dörren för att min pappa som stod utanför. Han satte sig inne hos mig, båda satt på golvet och pratade en stund♡ 
 
Illamåendet försvann tack och lov men tankarna om hela situationen satt kvar.. Jag lyckades somna, hade en hink och ett glas med vatten nedanför mig utifall att. 
Morgonen kom och vi åkte in till Danderyds sjukhus vid halv sju på morgonen. Känslan var hemsk.. Nu visste jag att det är dags, jag skulle få se mitt "barn" i en blodklump liggandes i toaletten som jag sedan skulle spola ner.. Tankarna flög runt i huvudet tills vi kom in till kvinnokliniken. 
 
Först fick jag träffa en kvinna som skrev in mig på avdelningen, tog fram alla läkemedel som jag skulle behöva. Allt ifrån alvedon, naproxen, cytotec mm. Fick totalt 4 olika smärtstillande och 4 cytotec som framkallar blödningarna. Dessa tabletter tog jag på en och samma gång vid halv åtta ca och vid halv tio började blödningen. Vi fick ett eget rum så det var rätt så skönt att slippa sitta med alla andra! När blödningen startade mådde jag ovanligt bra, ingen smärta alls. Kände mig dock lite frusen men det var inget som störde mig. Sov en stund i fotöljen😊
 
När blödningen startade kände jag obekväm, jag hade ju varit livrädd innan när klumparna skulle komma ut. Det var min skräck att se allt som skulle komma ut men när blödningen väl startade igång kände mig först obekväm och lite rädd men ju längre och ju mer som kom ut desto lugnare blev jag. Det som var mest obekvämaste var när man kände att en klump ville komma ut, det var riktigt obehagligt. När jag satt i min fotölj inne på rummet kom inget alls utan allt forsade ut så fort jag satte mig på toaletten.. Min första tanke var att inte kolla men ju mer som kom ut ju mer ville jag se hur allt såg ut vid en abort. Det första jag la märke till var moderkakan..
 
Varning för detaljer!!!! 
 
Moderkakan såg precis ut som en falukorv som var lite knöglig/buklig, som låg inne i en genomskinglig säck med en blodsträng som satt ihop med själva säcken. Misstänker att den strängen var en del av navelstängen men jag har ingen aning men jag gissar på det. 
 
När den väl kom ut blev jag först fundersam och tillkallade en sköterska och frågade vad det var. Det var hela moderkakan som hade kommit ut. När den väl kom ut fick jag ta två nya cytotec som skulle få igång blödningen ordentligt. Sagt som gjort så kom det mer och mer. Hade inte ont alls förens mellan 12-13.00 minns inte riktigt men då fick jag en sån magknip och hade så ont att jag begärde mer smärtstillande. Det fick jag också och efter en stund fick jag springa in på toaletten 
 
VARNING FÖR DETALJER!! 
 
Ut kom två stora klumpar som var lika stora som två ägg och därefter försvann smärtan helt! Smärtan var som bortblåst! Hade så ont innan att gråten satt i halsgropen men så fort dom två sista stora klumparna kom försvann all smärta! Riktigt skönt men läskigt.. Jag blev ju nyfiken trots att jag inte skulle kolla ner i toaletten oavsett vad som kom ut men det sket sig rätt så fort. Blev chockad av sizen och att det kom ut två lika stora klumpar på en och samma gång. Min pappa som inte är förtjust i blod alls höll på att kvävas när jag förklarade hur mina klumpar och blödningar såg ut😅 
 
När smärtan försvann fick vi åka hem, då var klockan halv två. På sjukhuset blev vi bra bemött av personalen. Två kvinnor som kom in lite då och då för att se hur läget var. Jättetrevliga och gav de som jag begärde♡ 
 
Jag blödde även igenom mina byxor så jag fick ett par blåa sjukhus byxor som jag fick åka hem med.. Lite pinsamt ja men hellre de än att gå runt med blod på
byxorna😑
 
Det enda negativa med alla läkemedel var att min mage kollapsade av cytotecen. Den vanligaste biverkningar av cytotecen var diarre vilket jag fick! Usch fy & blä men det var ändå rätt så skönt att få ut allt på en och samma gång i samband med aborten. 
 
Hela upplevelsen av aborten var någorlunda okej, tanken på att blöda ut ett foster är hemskt men sköterskorna och stödet från min pappa gjorde hela upplevlsen bättre än förväntat♡♡
 
 Dagen efter (onsdag) åkte jag hem från min pappa efter att ha varit där i en vecka. Känslan över att komma hem till mamma igen var lite blandade känslor, negativa som positiva. Skönt att få ligga i mitt rum med mina saker men vetskapen av att må dåligt och att kräkas gjorde mig otrygg. Min mamma lider av stor kräkfobi precis som jag. Så fort man kräks går ingen nära en oavsett anledning, stöttning är ingen höjdare här hemma heller.. Hos pappa behöver jag inte vara rädd för att kräkas för han är inte den som backar utan han sitter med en tills man mår bättre. Mår man dåligt generellt finns han där medan resten inte orkar lyssna eller sitta och prata med en. Sanningen svider tyvärr men så ser det ut helt enkelt.. 
 
Under onsdagen höll jag mig för mig själv. Rädslan för att må dåligt gjorde att jag satt inne på rummet hela dagen tills jag vågade mig ut på kvällen till köket för att rensa jordgubbar som Charlie skulle få äta under torsdagen. När jag väl sitter och fixar jordgubbarna kommer samma smärta som jag hade när jag låg på sjukhuset och min spontana tanke var att en klump ville komma ut. Så jag gick på toaletten för att krysta ut men inget kom och smärtan satt kvar.. Grät av smärtan och gick ut på balkongen för att ta andas ut, utan att dom andra skulle skratta åt mig. Gick ut och grät men ingen kom för att stötta mig förutom Josefine som hade skratten i rösten som försökte ge mig ett skratt som inte alls gav mig något.. Även där stod min mamma och diskade som om inget hade hänt😔 
 
När smärtan gav sig av så la jag mig i sängen och somnade för att orka upp till AMC mottagningen med Charlie. 
---
Resten utav tiden har jag mått okej. Smärtan har försvunnit och blödningen har börjat bli brunt så nu är det bara den sista "blödningen" kvar som vill ut. Jag har haft en natt som jag har blödigt igenom men annars har jag klarat mig på hårstrået! Rent psykiskt är det som att leva med en plåga inom sig. Ingen stöttning förutom min pappa om har ringt mig varje dag för att kolla hur det är med mig men ingen annan har frågat eller pratat med mig om hur jag mår. Jag fick tillbaka Charlie på onsdagen  när jag kom hem från min pappa och i söndags åkte han till Christopher igen. Då kom den riktiga sorgen och ensamheten.. Tankarna flög omkring i huvudet och ångesten över allt som har skett kom ikapp mig och sen dess har jag gråtit mig till sömns varje kväll. Dagarna är okej men på kvällarna börjar man tänka på allt och se dom positiva testen som jag inte kan slänga. Bara av att se på dom och veta att jag har spolat ner mitt barn känns hemskt.. Hjärtat vill slitas itu men jag räknar ner dagarna tills Charlie kommer tillbaka♡ 
 
#1 - - Jennifer:

Stor kram till dig! Blir så ledsen av att läsa hur människorna i din närhet behandlar dig... Så glad över att din pappa är ett bra stöd iaf! <3

Svar:
Johanna

#2 - - Efva:

Jag kan nog tycka att din mamma också är ett stöd för er på sitt sätt. Hon har ju upplåtit sitt hem för er och själv får hon sova i vardagsrummet. Lite uppskattning kan hon nog vara värd. Man skall inte såga av den gren man sitter på heter det ju.

Svar: En förälder för mig är när man ställer upp i alla lägen! Ser ens förälder att man mår dåligt ska dom finnas där för att stötta & prata med en, inte ignorera en. Men jag håller med dig ja men för mig så är det inte att stötta när hon ser mig gråta av smärta. Uppskattning får hon varje dag på olika sett så uppskattning får hon😊
Johanna

#3 - - Efva:

Det kan jag ju hålla med dig om .

#4 - - caroline:

SKönt att din pappa visar omtanke i alla fall! Nu är det över! Kram på dig

Till top