Min bägare rann över
Jag har bävrat mig för att skriva det här men jag behöver ventilera mig. Man känner sig så ensam om det, men jag vet att det finns flera tusentals tjejer som också har gått igenom det som jag också har gått igenom och går igenom nu.
Under några månader stressade jag inombords om olika saker som jag inte kunde kontrollera så som t ex boende, ekonomi, konflikter, arbetetssökande som jag aldrig får beviljat hur mycket jag än har försökt och kämpat för. Allt rann bara ur fingrarna på mig som skapade en stress inuti mig som bara växte sig större och större. Det som fick min bägare att rinna över var när jag plussade på graviditetstestet..
Innan jag fick det svart på vitt att jag var gravid mådde jag fysiskt dåligt. Jag kände liksom inte igen min kropp. Signalerna som jag fick skrek bara ångest. På kvällarna kunde jag bryta ihop i gråt för att jag var så obekväm med känslorna som kom och gick.. Man kände sig så förvirrad och tänkte bara att nej.. fan.. varför just jag? Jag trodde ju att det berodde på att min panikångest hade kommit tillbaka bara att jag kunde härda ut "smärtan" i kroppen. Min magkänsla sa att jag behövde få ut atarax som jag tidigare hade tagit mot min panikångest som jag fick utskrivet under 2012. Känslan som jag bar på var obeskrivlig, man kunde inte sätta fingret på vad det var. När min mens blev försenad med en två tre dagar och sen fem dagar sen tänkte jag bara på att jag hade stressat upp mig så mycket att det var därför min mens blev sen. Jag hade aldrig någon riktig känning på att mensen var på gång heller!
Jag trodde ju att jag hade fått min ångest tillbaka eller att jag led av vitaminbrist då jag hade alla möjliga besvär som var tecken på vitaminbrist, sköldköteln. Tog prover och allt såg ju bra ut men det var ju ett sista test som jag gjorde av ren inpuls. Det var precis den dära spontana tanken jag fick när jag testade mig när jag var gravid med Charlie! Jag trodde ju inte då eller nu att jag var gravid utan det var mer en insikt att köpa ett test..
Sagt och gjort. Tog testet & fick ett plus direkt.
Jag bröt aldrig ihop utan jag kände mig tom. Jag ville gråta men tårarna kom inte hur mycket jag än försökte trycka ut dom..
Min första tanke var ju att behålla utan tvivel!
Aldrig att jag skulle gå igenom en abort, mitt barn, min kropp, mitt beslut! Jag berättade ju för pappan direkt och han sa ju självkart abort vilket jag redan visste med tanke på att vi bara hade setts två gånger och hade bara haft sex en gång. Yes, sanningen kommer ut nu. Mitt psyke behöver rensas och jag vet att några utav er kommer gå loco men jag behöver rena min själ..
Några dagar gick och jag vande mig vid känslan av att få ett till barn. Jag såg framemot det och började planera i huvudet hur jag skulle gå tillväga! Min tanke var då att vi skulle bo hos min pappa. Plugga som en galning på körkortet så det var klart tills bebisen skulle födas! Antingen börja jobba hemifrån eller plugga på distans men efter tre veckor så började jag tänka igenom mitt beslut som jag var fast vid, att BEHÅLLA!
Tanken på att Charlie skulle känna sig utanför eller bli avundsjuk.. Tanken på att Charlie skulle kanske stöta bort mig fick mitt hjärta av brytas itu. Min mardröm är att jag ska bli av med honom, att han försvinner, dör eller tas ifrån mig.
Tankarna gick på högvarv och jag behövde gå igenom varje bit i detalj för att få allt att funka för jag ville så gärna behålla mot alla odds men tanken på hur jag skulle lösa det med alla behandlingar som Charlie skulle få gå igenom utan mig där hos honom fick mig att ta beslutet om att göra en abort..💔
Jag blev en skör liten flicka. Mitt hjärta slets ifrån mig men jag tog beslutet för min sons skull som behöver mig mer än allt annat. Mellan mor & son. Från den dagen jag plussade med Charlie har jag lovat mig själv att jag ska göra allt jag kan för honom! Det är ett löfte som jag håller❤
Aborten bokades in. Det första besöket hos gyn var omtumlande.. Ensam & rädd gick jag dit för att planera mitt barns dödsdag.. Som tur var min pappa med mig hela tiden och stöttade mig❤
Jag och sköterskan satt i ett rum och gick igenom olika papper som jag skulle läsa igenom och sen fylla i mitt godkännande för en medicinskabort.. När det var dags för vul (vaginalt ultraljud) låg jag där med pirr i magen för att jag skulle få se min bebis. När sköterskan vände skärmen mot mig sjönk hela min värld och kroppen blev tung.. Där & då kom smällen av verkligheten. Den lilla bebisen ska jag ta död på, mitt barn som jag ska stöta ut..
Själva aborten närmade sig med stormsteg, söndagen den 19e februari åkte jag och pappa in till gyn för att påbörja aborten.. Två dygn senare var det dags..💔
Kvällen innan var jag så nervös att jag var tvungen att kräkas. Dagen kom och aborten genomfördes.
Kroppen var tom på känslor. Allt jag kände var smärta och en stor ångest men jag tänkte på Charlies leende så smärtan försvann efter en stund men jag kommer aldrig i hela mitt liv göra en abort igen! Det värsta jag har gått igenom! Få se sitt barn ligga i toaletten som man sen ska spola bort som om det vore luft får min mage att vrida sig än idag..
Jag skrev till pappan att aborten var genomförd och fick inte så mycket till stöd just då. Hans stöd kom när han hade smällt allt och berättade då för mig att han ville behålla och att han var ledsen för hur allt gick.. Jag klandrar honom inte alls och vi håller kontakt än idag med små mellanrum.
Ångrar jag aborten? Både ja och nej, när jag ser människor gravida på internet eller ute på stan blir jag nedstämd. Tanken på att jag skulle bära ett barn idag får mig att känna skuld men jag försöker att inte tänka på de för jag har en underbar son som jag älskar utav hela mitt hjärta❤❤❤
Kortfattat; Aborten gjordes medvetet och inget missfall.
Min bägare rann över när jag blev gravid & efter aborten gjordes. Då började min panikångest igen och enda sen dess har jag haft den dygnet runt i 5 månader utan avbrott! Stressen kring allt och skulden av aborten blev för mycket🙁
Det var det mognaste beslut du kunde ta! Att du faktiskt tänkte igenom allt noga och tänkte på hur det skulle bli för Charlie.
Förstår att det var otroligt jobbigt men i din sits kunde du nog inte tagit något annat beslut. Kram!