ⒻⓎⓁⓁⓉ ⒶⓇ
Äntligen mår man lite bättre psykiskt, även om min väg kommer bli lång tills man är frisk så känner jag mig både piggare och gladare. Tidigare ville man inte ens öppna ögonen på morgonen utan man ville bara fortsätta sova för att slippa känna den eviga och ständiga känlsan av ångest. Nu för tiden vågar man slå upp ögonen och försöka se fram emot dagen och få tillbaka gnistan av livet igen så som jag levde för ca 6 månader sen. Orädd, positiv, glad, spontan, levande! Vägen är lång men jag är på god väg även om jag tar två steg fram så kan det hända att jag tar ett steg bakåt. Huvudsaken är att jag lär mig att både handskas med mina rädslor och vågar utsätta mig för vardagliga sysslor som inte alls är något "farligt" för en frisk människa som min hjärna har tagit in som farligt.
Det har varit tufft att utsätta sig men gud vad jag saknar den gamla Johanna som vågade lämna hemmet. Gjorde allt utan att behöva se sig om innan och bara leva livet! Jag ska dit igen!➟
Människor som jag bara har träffat två gånger, inga människor som jag känner att jag klickar med heller. Visst det är min systern flickväns familj men man känner sig liksom utanför även om dom pratar med en osv. Liesels lillebror kom också (Liesel är Josefines flickvän för er som undrar). Han kom iallafall så han och Charlie lekte inne på rummet så där kunde jag liksom inte "gömma" mig när ångesten blev för mycket. Jag satt i princip bara i min mammas säng som står ute i vardagsrummet för att jag kände mig så kvävd! Alla satt i köket och är helt öppet in till vardagrummet så man kunde liksom inte gömma sig eller få tystnad heller som tillslut blev för mycket. Jag härdade ut de och kollade på klockan hela tiden för jag ville bara att alla skulle åka hem.. Få andas ut i lugn och ro.
När alla åkte hemåt stängde jag in mig på rummet tills alla här hemma åkte iväg på bovling (Josefine & Liesel) och mamma och Linnea åkte till stan för att kolla på en rock konsert inne i Kungstragården. Så jag satt här hemma hela kvällen men jordgubbar och lyssnade på regnet i min ensamhet.
En dyster dag som bara bestod av ångest. Ibland får jag sånna dagar men det är bara att härda ut som sagt ;)
Min vecka med Charlie börjar lida mot sitt slut. Imorgon är det måndag vilket betyder pappavecka för Charlies del. Lite små tråkigt nu när hela min familj och Liesel är i Turkiet och blir kvar där i två veckor. Så nu i en vecka blir jag ensam här hemma med våra två katter. Jag ser fram emot tystnaden ocg lugnet men jag känner på mig att ensamheten kommer slå till så jag ska försöka underhålla mig så mycket som der går innan alla kommer hem igen. Få läka lite och uppgradera mig utan att känna rädsla för alla andra här hemma :)
Det har varit tufft att utsätta sig men gud vad jag saknar den gamla Johanna som vågade lämna hemmet. Gjorde allt utan att behöva se sig om innan och bara leva livet! Jag ska dit igen!➟
En annan uppdatering är att jag har fyllt 20 år, för en vecka sen. Inge märkvärdigt, känner mig inte som 20 år direkt. Jag gjorde inte så mycket den dagen heller så det blev inte så märkvärdig dag heller. Min mormor, morfar och Charlie kom förbi sen kom även min systers flickväns pappa med familj hit för att fira Josefine som också fyllde år. För mig var det en tuff dag psykiskt!
Människor som jag bara har träffat två gånger, inga människor som jag känner att jag klickar med heller. Visst det är min systern flickväns familj men man känner sig liksom utanför även om dom pratar med en osv. Liesels lillebror kom också (Liesel är Josefines flickvän för er som undrar). Han kom iallafall så han och Charlie lekte inne på rummet så där kunde jag liksom inte "gömma" mig när ångesten blev för mycket. Jag satt i princip bara i min mammas säng som står ute i vardagsrummet för att jag kände mig så kvävd! Alla satt i köket och är helt öppet in till vardagrummet så man kunde liksom inte gömma sig eller få tystnad heller som tillslut blev för mycket. Jag härdade ut de och kollade på klockan hela tiden för jag ville bara att alla skulle åka hem.. Få andas ut i lugn och ro.
När alla åkte hemåt stängde jag in mig på rummet tills alla här hemma åkte iväg på bovling (Josefine & Liesel) och mamma och Linnea åkte till stan för att kolla på en rock konsert inne i Kungstragården. Så jag satt här hemma hela kvällen men jordgubbar och lyssnade på regnet i min ensamhet.
En dyster dag som bara bestod av ångest. Ibland får jag sånna dagar men det är bara att härda ut som sagt ;)
För övrigt så har det inte hänt så mycket!