Barnakuten
Dagen efter operationen klev vi upp som vanligt och påbörjade den vardagliga rutinen. Enda skillnaden var egentligen bara att Charlie satt stilla i soffan hela dagen med foten i högläge men smärtor som kom och gick i perioder. Fram emot kvällen märkte jag att han började se obekväm och varm ut, tog tempen och mycket riktigt hade mitt hjärta fått feber.. Febern kunde bero på två anledningar vilket var förkylning som han hade fått utav sin pappa som hade honom dagarna innan operationen, som dessutom var på sjukhuset som världens förkylning eller så berodde febern på operationen! Jag tog det säkra före det osäkra och rådfrågade 1177 som bad oss åka in till närakuten på Danderyds sjukhus. Mycket riktigt åkte jag och Charlie in till närakuten. Tyvärr var vi där två timmar innan dom stängde så chansen för att få träffa en läkare var minimal då det var fullt med människor på avdelningen och ute i väntrummet. I värsta fall behövde vi åka till barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus vilket jag helst ville undvika!
Som tur hade jag packat ner lite festis och klämmisar till Charlie, inklusive hans ipad för alla vet ju hur akuten fungerar. Väntetiderna är ju hemska men det är ju värt det i slutändan! Under dom två timmarna som vi satt där blev Charlies smärtor värre i tån vilket resulterade i gråtattacker och skrik.. När klockan slog någon minut i tio på kvällen ropade läkaren upp Charlies namn och bad oss gå in i ett udersökningsrum för en snabb genomgång på vad vi sökte för hjälp. Tror vi var klara efter 2 minuter tills han hänvisade oss till barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus..
Som tur kom R dit (han jag dejtar) och körde oss till akuten. När vi väl kom dit var det fullt i väntrummet och Charlie satt i sin vagn med foten i högläge o bara skrek i smärta.. Vi försökte med allt men ingenting gick.. Tillslut fick vi honom lugn och då kom det faktiskt fram en kvinna med hennes dotter och pratade med mig. Dom hade nämnligen sett oss på närakuten och sa så fina ord som värmde mitt hjärta! Sen åkte dom hem för akuten var full så dom skulle återkomma dagen efter istället men fy vad glad jag blev när hon kom fram för att ge mig en push och en tröstande push till Charlie som låg helt förstörd i vagnen..♡
En timme gick och äntligen ropades vi upp. Jag fick förklara vad vi sökte hjälp för och jag kände genast igen tjejen som tog emot oss vid inskrivningen. Hon har haft oss tidigare på ortopedmottagningen på gamla Astrid Lindgren vilket var lite roligt så hon visste ju om hur Charlie var och hur svårstucken han var. Eftersom han hade feber ville man ta prover för att fastställa att febern inte berodde på en infektion. Charlie fick emlaplåster på händerna utifall läkaren / narkosläkaren ville ha en infart för att ta prover via den. Sen fick vi ett rum på akuten och blev kvar där i några timmar innan läkaren kom in. Som tur gick tiden ovanligt fort, kommer inte ihåg alla steg men läkaren kom in och förklarade vad som skulle ske. Först och främst ville man få bukt på smärtorna som Charlie hade så mediciner fick han i mängder under hela vistelsen! Läkaren ville även öppna upp gipset för att kolla hur färgen såg ut på foten / tårna, göra en röntgen för att se om stiftet hade flyttat på sig och det viktigaste, ta prover! Ortopeden som hade nattpasset hade så mycket att göra så läkaren berättade att vi skulle bli kvar över natten..
Kommer som sagt inte ihåg hur ordningen var, men när vi fick beskedet om att vi skulle bli kvar över natten valde R att stanna kvar med mig och Charlie trots att han skulle på ett jobbmöte tidigt på morgonen. Innan vi fick någon sömn kom två sköterskor in för att öppna upp gipset.. Jag som är nyfiken av mig ville ju självklart kolla på hur tån såg ut, det fick jag ångra rätt så fort.. Charlie har två stift i sin stortå (vilket jag visste om), varv ena sticker ut ca 2 cm på toppen av tån och en sticker ut på sidan som en fiskekrok! Fy fy vad jag blev illa till mods men som tur hade jag ju R vid min sida som stöttade oss båda. Charlie var vaken vid det här tillfället också vilket gjorde saken ännu värre för han hade ju så ont och ingen fick röra verken hans ben, fot eller tån. Gipset åkte iallafall av och sköterskorna lindade om foten med en vanlig bomullsbinda. Efter det somnade vi alla som stockar, Charlie låg i sin sjukhus säng medan jag och R fick dela på en säng som fanns i rummet.
Appråpå ingenting så var rummen helt okej för att vara på akuten! Stort rum med plastma tv på väggen, stort badrum och en vithylla som man kunde väckla ut en säng! Smidigt och lite mysigt faktiskt!
Vid tre, fyra tiden på morgonen kom en sköterska in som skulle ta prover på Charlie. Jag försökte väcka Charlie för att han inte skulle få en chock av sticket men det var omöjligt att väcka liv i honom så sticket togs när han sov.. Han vaknade i panik när sticket gjordes men det var hemskt när hon var tvungen att trycka ut blodet från fingret i ca 10 minuter. Svaren såg bra ut!
Klockan sju vaknade jag till när R åkte hem för sitt jobbmöte men somnade om direkt och vaknade inte förens klockan tio på morgonen. Charlie fick lite frukost som slank ner innan det var dags för en röntgen.. Vi fick skjuts upp till mottagningen och väl inne i undersökningsrummet blev jag tillsagd att hålla i Charlies fot medan bilderna togs vilket jag tackade nej till direkt! Charlie hade somnat om men vaknade när det var dags att börja. Han fick panik en stund när han insåg att jag skulle behöva hålla i hans fot. Som tur behövde jag enbart hålla i hans ankel så länge han inte rörde på foten vilket han inte gjorde. Tyvärr var han väldigt ledsen så ena tjejen på röntgen kom fram till mig och frågade om hon skulle släppa in Charlies pappa? Öh nej, jag är ensam här med honom så det kan omöjligt vara hans pappa som väntar utanför.
Efter tre bilder var dom nöjda så vi fick åka ut i korridoren i väntan på våran skjuts som skulle ta oss till akuten igen. När vi klev ut från rummet på röntgen såg jag ett väldigt bekant ansikte som satt på en stol längst ner i korridoren och där satt R😍 Han hade alltså åkt direkt från mötet till sjukhuset utan att säga till! Charlie blev såklart jätteglad över att han var där. R åkte iväg och handlade lite gotta till oss tre. Sen blev vi skjutsade till vårt rum igen. Inget hände på ett tag tills det var dags för omgipsning.. Vi fick rulla till ett gipsrum men så fort någon närmade sig Charlies fot fick han panik och grät.. Tillslut gav vi alla upp och vi fick gå tillbaka till vårt rum i väntan på besked om hur vi skulle kunna göra en så smidig gipsning som möjligt! Det stod mellan två alternativ, antingen lustgas eller i narkos. Jag ville undvika narkos dels för att jag var helt slut efter 20 timmar på sjukhuset och om narkosen skulle bli av skulle vi bli kvar längre på sjukhuset och Charlie fick absolut ingen stöd från hans pappas & hans tjej. Han hörde inte av sig förutom när jag gav uppdateringar om läget men svaren jag fick tillbaks var ok, tack. Det är ju verkligen någon som bryr sig när sin son ligger på akuten med smärtor och feber.
Jag bestämde mig för att pröva lustgas på Charlie vilket han inte riktigt ville men efter många om och men gick det! Innan det var dags för lustgasen fick Charlie leka med en utav maskerna och han fick själv bestämma vilken mask han ville ha på sig under själva processen. Som tur fick jag hålla i masken medan R höll i ipaden framför Charlie när gipningen satte igång. Charlie hade innan fått lugnande mediciner och när lustgasen väl började verka somnade han tillslut. Gipset åkte på utan problem och lagom när dom blev klara vaknade han till lite och frågade vad vi gjorde sen somnade han om igen. Tror han sov i två timmar efter det❤
Min syster Josefine kom förbi en stund med två presenter men Charlie sov ju så hon stannade bara en liten stund. När hon åkte hem blev Charlie utskriven och R körde hem oss efter ha tillbringat 22 timmar på sjukhuset. Ett tufft dygn för alla oss tre men jag kan inte tacka R nog för allt stöd som han gav mig och Charlie. Charlie själv är min fighter untill the end! Min krigare som får stå ut med så mycket men fy vad jag är stolt över mitt hjärta❤
Ber om ursäkt om texten är rörig men jag minns knappt själv allt. Är bara glad att jag åkte in med honom för all smärta försvann efter omgipsningen och Charlie ska veta att jag alltid står vid hans sida oavsett vad! Jag finns där för honom, stöttar honom, lugnar honom, pussar honom när det blir för mycket för honom och jag lämnar aldrig honom, aldrig❤
Verkar som att du hittat en kille som är värd att hålla fast vid. Du verkar vara en jättebra mamma. Charlie har tur som har dig.