Jag har länge tänk på min panikångest, som egentligen inte är panikångest som jag är drabbad av.. längre.
I början när jag fick min diagnos panikångest, hade jag ofta panikattacker. När jag fick min diagnos var jag inte alls påläst om vad de faktiskt innebar. Vilket skapade en onödig rädsla för rädslan satte min vardag och mitt sociala liv åt sidan. Man kan helt enkelt säga att jag sket totalt i de för att jag var så uppe i varv i tankarna på att inte få panikattacker.
De är få stunder som jag verkligen har haft panikattacker, men de är som sagt väldigt få. Jag kan till och med kan räkna attackerna på två händer. Senaste gången för i maj detta året. Starkare och mer intensivare än någonsin. Mina tidigare attacker har jag känt av ett illamående som sen bröt sig ut i skakningar i kroppen. Nu när jag tänker tillbaka på dessa attackerna var dom väldigt milda i jämförelse med dom som jag lever med idag.
Hur mina panikattacker idags läget ser helt annorlunda ut än mot dom jag hade tidigare. Min kropp reagerar inte på samma rädslor som jag hade då utan min absolut största rädsla är att bli magsjuk / vinterkräksjuk. För de var så min ångest började igen efter 3 år som ångestfri!
Mina tidigare rädslor som kunde starta en attack var t ex att åka buss själv, gå ut själv, handla mat själv, sitta på en lektion (ens gå in i ett klassrum), vara i stora lokaler för då fick jag för mig att rösterna blev starkare och rummet rörde sig hit & dit.. Väldigt obehagligt! Lyssna på när någon dammsög eller fönade håret mm. De var en hel del! Några utav dom rädslorna som står ovan har jag fallit tillbaka på igen men några av alternativen är bort tränade.
Som jag skrev ovan så kom min panikångest tillbaka när jag blev vinterkräksjuk. De blev liksom min startpunkt till min nuvarande ångest. Jag kunde sitta på nålar varje dag och stressa upp mig om Charlie hostade till på nätterna eller om charlie sa att han hade ont i magen.. Då fick jag bokstavligt talat PANIK! Men de som fick min bägare att rinna över var hela min abort som jag genomgick i februari..
Efter min abort inkl stressen om att bli kräksjuk fick min värld att rasa totalt.. Min ångest växte på sig för varje dag som gick. Grubbleriet ökade, "tänk om" tankarna kom allt mer. Ångesten blev så pass mycket att min kropp tillslut fick jag ta konsekvenserna.. Jag har levt med olika symtom sen i slutet på januari t ex stickningar, huvudvärk, magont, svindel, yrsel, nack / axel värk, trötthet, utmattning, energilös, känslig tarm, halsbränna + sura uppstötningar, illamående, kramper i livmodern, ångest så fort någon kommer hem, värmevallningar mm. De värsta av allt är min aptit. Den är borta. På en hel dag kan jag äta ett äpple eller en måltid sent in på kvällen för OM jag skulle kräkas upp maten är jag iallafall skyddad från att andra kan se mig. Jag äter inte offentligt alltså på restauranger eller när alla kan se mig äta som här hemma. Äter jag hemma äter jag inne på mitt rum eller när ingen är hemma..💔
Alla symtomen som jag har haft/har har jag alltid brusat upp mig och sökt en läkare för att få en "diagnos" på en sjukdom. Självkart har man ju aldrig hittat något för att alla mina fysiska symtom beror på ångest och stress.
Jag har gått regelbundet till läkaren, som värst kunde jag ha en läkartid varannan vecka. De har blivit mycket bättre för jag försöker lära mig att inse att de bara beror på min ångest och allt ältande som bryter ner min kropp i bitar! De går framåt men ibland får jag ångest av allt som pågår i kroppen framför allt när de kommer till min mage.. varför?
Min senaste panikattack som jag fick som var i maj detta året. Alla känslor och den känslan kom upp till ytan när jag var kräksjuk fick jag vid den panikattacken. Jag fick ju PANIK och sprang fram o tillbaka till toaletten i tron om att jag var kräksjuk. Åkte hem till min pappa mitt i natten med Charlie för att jag var så sjukt rädd.. De visade sig vara en riktig panikattack och efter den panikattacken har mitt ältande och grubbleri blivit värre. De har gått så långt att jag ALLTID är rädd för att göra nummer två på toaletten för att jag är så rädd att jag ska ha lös avföring, för lös avföring för mig är kräksjuka..
Kort och gott har jag iallafall fått en ny diagnos, GAD (generaliserad ångestsyndrom).
Slänger in en fakta nedanför, kan tillägga att allt stämmer in på mig och de är så jag lever dagligen.. Orkar inte ta upp allt i ett inlägg för då blir de bara långt och komplicerat😅
En person som har GAD känner en ständig oro och osäkerhet som gör att det är svårt att koppla av och känna sig lugn och trygg i sig själv. Man kan känna sig ångestfylld, pessimistisk, rastlös, lättretlig, stressad och spänd. Tankarna handlar vanligtvis om att något hemskt ska hända, att en katastrof ska ske eller att de som står en nära ska försvinna eller lämna en. Dessa orostankar, såväl som grubblerier över det förflutna, gör att du får svårt att koncentrera dig och vara närvarande i nuet.
Att ständigt vara orolig och känna ångest gör att du blir trött, samtidigt som du får svårt att sova. Sömnsvårigheterna kan göra att du blir känsligare för stress och ångest. Du kan även få kroppsliga symtom som
- spända och värkande eller ömma muskler
- huvudvärk
- värk i nacke och axlar
- hjärtklappning
- yrsel
- ont i magen eller orolig mage.
Om du har GAD är du ofta medveten om att personer i din omgivning tycker att du oroar dig i onödan. Ibland kan det skapa irritation i olika relationer. Det är inte ovanligt att de som lever nära en person med GAD gör sig lustiga över den oro som uttrycks. Det kan i sin tur göra att den som har GAD känner sig ledsen och sårad och drar sig för att berätta för andra om sin oro.
GAD är ett så kallat ångestsyndrom. Exempel på andra ångestsyndrom är paniksyndrom, fobier och socialångest. Medan övriga ångestsyndrom är kopplade till specifika situationer eller föremål som man försöker undvika för att slippa få ångest, handlar GAD om att man dagligen plågas av ångest och återkommande orostankar.
