Johanna & Charlie

F R A M G Å N G

Psykisk ohälsa Permalink0
Att leva med psykiskt ohälsa what so ever man än lider av så är de alltid en daglig kamp som man har med sig själv. Jag har många säkerhetsbeteenden som jag har väldigt svårt att kontrollerna, utan de kommer utav automatik utan att jag tänker på de.. När man väl har kommit på sig själv att man återigen har "fallit" tillbaka blir man så trött på sig själv och får en känsla av att vara otillräcklig men framför allt ensam i det hela. Mina säkerhetsbeteenden använder jag varje dag, de är en daglig kamp att stå emot den där känslan som skriker ångest om man inte använder sig av sina egna medel för att försäkra sig att de är helt lugnt. Några utav mina säkerhetsbeteenden är att t ex kolla temperaturen när jag får en värmevåg eller att min kropp känns kallsvettig, för att jag kopplar feber med sjukdom.
Får jag kramper i magen måste jag lägga mig ner tills magen har slutat krampa även om magen bara reagerar på gaser eller hunger så får jag alltid panik så fort jag får en känning i magtrakten! När magen börjar krångla drabbas jag av katastroftankar och låser in mig inne på rummet med en klump i halsen och proppar i mig mängder av alvedon (alvedon är ett av mina säkerhetsbeteenden). Vid vissa tillfällen när ångesten blir för påtaglig ställer jag alltid bunke eller en påse nedanför sängen utifall jag skulle bli sjuk. Har tagit med en plastpåse i jackfickan om jag har varit iväg någonstans, dock var de här ett tag sen som jag gjorde så men tanken finns där varje dag.
 
Har jag t ex åkt buss & råkat i ett handtag får jag katastroftankar som ger min ångestkänslor. Om jag har öppnat en hissdörr eller liknande håller jag handen i jackfickan för att undvika smittspridning utifall att jag har kommit åt ett område med smittor. Skakar jag hand med någon gör jag exakt likadant eller så uppsöker jag en närliggande toalett så jag kan tvätta händerna. På bussar undviker jag att trycka på stop knappen utan jag väntar tills någon annan trycker vilket är ett säkerhetsbeteende jag har. Så fort jag ska laga mat, borsta tänderna, kommer hem, byter blöja på Charlie eller om jag har diskat tvättar jag händerna direkt! Alltid två omgångar med två pumpar vid varje tillfälle. Om jag känner mig "extra smutsig" tar jag handsprit (alltid två pumpar) och spritar min mobil och Charlies ipad. 
 
Säkerhetsbeteenden handlar om att ha kontroll över sig själv! Har jag ingen kontroll tappar jag allt och drabbas av ångest som kan sitta i, i flera dagar efteråt vilket gör att man ofta stänger av sig från omvärlden. I mitt fall blir jag på min vakt av allt som rör sig kring mig vilket blir ett självskadebeteende tillslut. Jag slutar att äta och de slutar med att magen kollapsar som ger symtom på magkatarr, stickningar & domningar vid revbensbågen, får också mensvärk fast dubbelt så stark även fast jag går på minipiller, får även kramplikande smärta i äggstockarna som är så skarp att jag inte vågar röra mig ur fläcken. Oaktiv helt enkelt! Man blir utmattad och så trött att sängen blir mitt hem när mina anfall kommer😟
 
Min ångest grundar sig i just rädslan för att drabbas av kräkningar eller ett starkt illamående, därav reagerar jag så starkt när magen krånglar. Allt påminner bara om när jag blev kräksjuk i november förra året.. 
 
De finns en hel del att skriva om men nu till de som titeln handlar om! Veckan med Charlie har varit en händelserik vecka även om de bara är typiska hushållssysslor så ser jag dom som framsteg in i rätt riktining. För första gången på länge har jag kunnat slappna av under min vecka med Charlie. Tidigare har jag gått på helspänn dygnet runt men den här veckan har jag vågar släppa lite på rädslan för att kunna återgå till ett normalt liv. De har inte varit helt lätt att släppa på tyglarna men de har gått bra ändå☺ 
 
Jag försöker att undvika att låta min mage styra min vardag, någon gång under veckan har jag låtit de säkerhetsbeteendet ta över då har jag lagt mig på soffan en stund. Handtvättningen är inget jag vill ändra på så de har jag fortsatt som vanligt med. 
 
 Som sagt så är de svårt men jag har verkligen försökt att släppa lite på all rädsla som jag bär på. Jag vill bli mer självständig och bli mer aktiv i vardagen. Framför allt ha rutiner som är de bästa i en människas liv. Gå upp fast tid, vara aktiv under dagen och äta på regelbundna tider och få en fungerande sömn för att kroppen ska bli så fungerande som möjligt och förhoppningsvis få psyket i schack! Vägen är lång men jag har verkligen njutit denna veckan😍 Jag och Charlie har haft så roligt tillsammans fast vi har spenderat mycket tid hemma men jag försöker allt jag kan idag. Förhoppningsvis får jag mer hjälp & stöd via vården med KBT så snart som möjligt innan jag återgår till mitt gamla beteende igen. Kommer jag dit kommer de ta tid innan jag kommer orka att lyfta mig upp igen för de krävs mycket energi & ork psykiskt att ta sig upp igen efter ett nedslag! Nu hoppas jag på framgång och små snedsteg så länge jag håller mig på banan är jag nöjd😊
 
 
Till top