Johanna & Charlie

Den nakna sanningen

Personliga inlägg Permalink5
Nu sitter man här med gråten i halsen efter två händelserika dagar som har varit otroligt kämpigt psykiskt. Under en väldigt lång tid har jag känt mig väldigt ensam om allt som handlar om Charlie. Har aldrig känt en sån smärta och ångest över allt som jag har fått gått igenom med Charlie.. Det finns tusentals saker som jag skulle vilja skriva ut för att lätta på min smärta som jag bär i mitt hjärta, av privata skäl till personer i min närhet kan jag tyvärr inte skriva för mycket men jag känner innerst inne att jag verkligen behöver ha hjälp av en psykolog. 
 
Det har hänt så mycket under mina ynka 19 år. Mestadels tuffa saker som är riktigt jobbigt att bära på, det är så mycket som har skett på så kort tid. Stark som jag har varit tog jag mig ur det men nu känner jag bara hur jag sjunker längre och längre ner på botten.. Inte att jag mår så dåligt att jag skulle behöva medicineras eller så men bara att få prata med någon där jag kan få lätta på mitt tunga hjärta. Innan jag blev gravid med Charlie kunde jag komma påverkad av droger (två gånger) och alkohol under skoltid. Mitt umgänge bestod bara av människor som drack och hade ett "kriminellt" liv, unga som äldre. När jag mådde som dåligast skar jag mig. Då mådde jag som dåligast för att jag alltid setts som det barnet som har varit ett såkallat "problembarn". Lång story men jag har alltid varit den minst omtyckta och minst värdefulla av oss bara för att jag hamnade snett med polisen, socialen, skolan, sneade på spice och fick grov panikångest som skadade min skolgång. 
 
Stark som jag var tog jag mig igenom det och blev oväntat gravid bara någon vecka efter min skolavslutning i 9onde klass. Där och då började livet på riktigt. Jag la ner allt. Alkoholen försvann. Drogerna. Rökningen försvann när jag var i 6e månaden. Umgänget försvann. Kapade kontakten med alla som höll på med det ena och andra. Charlie blev min räddning♡ 
 
Dom senaste fyra åren har nog varit dom tuffaste åren under hela mitt liv! Inte bara att få ett barn vid 16 års ålder utan allt runt om som alltid var så negativa så fort man rörde sig eller öppnade munnen. Alla ögonen var alltid på en vart man än gick, dels för att jag bar på ett barn med funktionshinder. Men också för att jag valde att behålla barnet mot pappans vilja inkl alla i hans familj. Allt var bara negativt från deras sida. Som tur tog jag mig igenom det, hur vet jag fan inte men fan vad stark jag var nu när jag ser tillbaka på den tiden som gravid. Levde i en omgivning som såg ner på mig. Tog mig upp från min panikångest och vann över mina starkaste rädslor som gjorde att jag idag kan åka buss och stå i en kö utan att svimma. 
 
Ni kanske tror att jag vill ha medlidande men så är inte fallet. Jag vill bara visa er min story, mitt liv som ung ensamstående mamma där även mina känslor och tankar ingår som skrivs ut här när det väl behövs. 
 
Det första året med Charlie var nog det tuffaste jag någonsin var gått igenom.. Dom första två veckor var hemska men även dom finaste minnena som bara jag kan blicka tillbaka mot och le♡ 
 
Först och främst var det riktigt tufft att först gå igenom en plågsam och oförberedd förlossning (snitt) som slutade med akutsnitt med sövnings medel. När jag väl vaknade till liv vaknade jag upp helt ensam i uppvaket. Rullade upp till Charlie som låg med gipsade ben. Inom en timme fick han få bägge fötterna och benen gipsade. Förstå att vakna upp det till efter 8 jobbiga månader, vetskapen om att hans pappa inte accepterade honom för den han var. 
När jag vaknade till liv dagen efter var jag den enda som åkte upp till neonatalen där Charlie låg ensam i en liten balja.. Som tur fick jag hjälp med att ta mig upp från rullstolen för att kunna sätta mig ner i en fåtölj för att få hålla MIN son för första gången♡ Ett ögonblick som jag fick ha själv. Natt som dag satt jag där med honom ensam medan C var ute med sina polare och hade det roligt. Efter två dagar på neonatalen flyttades jag och Charlie till en avdelning där vi bodde under två veckor för att kunna byta gips på Charlie varje dag. Charlies första magnetröntgen var jag på alldeles ensam. Satt där bakom en skyddskärm i en rullstol som jag fick låna för att jag inte kunde gå. 
 
Var tredje timme fick jag gå upp för att byta blöja och ge Charlie mjölk. Minns än idag hur tufft det var.. Ny opererad, ny mamma, ligga inne på ett sjukhus ensam, delade rum med andra barn som skrek hela tiden, fick aldrig lämna avdelningen, ensam. Det var hemskt😔 
 
Tiden flöt på som ensamstående under ett år innan C tog tag i sin roll som pappa. Fick även min första social anmälan 4 månader efter att Charlie föddes. Min mardröm blev verklighet. Det värsta med dom två anmälningarna var ett C var med på en utav dom. Anmälningarna strömmade på och blev totalt 7 anmälningar på 1 år.. Av mina erfarenheter har jag alltid sett ner på socialen, alltid förstört för mig under många många år så i början när jag fick anmälningar på Charlie var jag livrädd för att han skulle bli omhändertagen vilket inte ens fanns på deras karta. Jag och C fick iallafall hjälp av en familjeterapeut som jag ÄLSKADE! Hon fick mig att känna mig positiv, få orken, lätta på känslorna, må bättre generellt♡ 
 
Vi blev av med socialen för snart 1,5 år sen! 
Kämpaglöden försvann inte!😊
 
För att förkorta allt för att inlägget inte ska bli allt för långt så kommer vi till det näst tuffaste och jobbigaste jag någonsin har varit med om är allt operationer som Charlie har gjort.. När Charlie gjorde sin första operation var han 4 månader (april 2014). Dom dagarna Charlie låg inlagd var jag där helt själv utan C. Andra operationen var samma år som jag inte riktigt minns månaden på men då hade jag faktiskt C stöd. Då delade vi upp nätterna vilket gjorde att man klarade av allt som pågick där och då. Tredje operationen var jag också helt själv under hela processen. Från att Charlie lades in tills vi åkte hem några dagar senare. Den värsta operationen var i juni 2016.. Absolut värsta operationen som Charlie har gjort och som jag har bevittnat på..💔 Vi lades in dagen innan operationen för att hinna få armband, duscha, byta om, ställa om sig på allt som ska ske utan stress. När vi rullades ner till operationssalen fick jag en klump i magen som vägrade ge med sig. Först och främst hade vi fått en mycket senare tid än vad vi hade fått först vilket gjorde att allt sjönk inom mig. Vid 13/14.00 omkring började operationen, som tur kom C och gjorde mig sällskap. Operationen skulle inte ta mer än 1-1,5 timme men klockan tickade på. Ju längre tiden gick ju mer kom tankarna på att något hade hänt på operations bordet😭 
Efter 3 timmars väntan gick jag ut i korridoren och fick syn på en kvinna som kom ut från uppvaket och då passade jag på att fråga efter Charlie. Nej han var fortfarande på operation.. Ångesten kom. Tårarna kom. 
 
Efter en stund kom Charlies kirurg fram och sa att allt var klart! Jag sprang mer eller mindre in till Charlie som låg med syrgas på en 90×200 cm lång säng. Han var så liten♡  Personen på uppvaket berättade att Charlie hade fått morfin i ländryggen.. Vilket gjorde att Charlie spydde nätt och jämt vilket ALDRIG hade hänt förut men det berodde tydligen på morfinet.. 
 
C valde att lämna sjukhuset för att åka och gymma vid halv nio vilket gjorde mig förbannad men han åkte iväg. Jag satt kvar med Charlie i en timme till innan han var tillräckligt "pigg" för att komma upp på avdelningen igen.. Alla på avdelningen inkl personalen på uppvaket sa att Charlie kommer sussa så sött hela natten med tanke på morfinet men icke. Vid tolv tiden på natten började 5 timmars oavbrutet skrik och brottningsmatch med Charlie som slog gipset mot sängen.. Vi blev beviljat ett eget rum till slut för att vi delade rum med en annan liten pojke. För att lugna ner Charlie sprang jag ut från rummet för att hämta en film som låg i föräldraköket längst ner i korridoren, tro mig man hörde Charlie dit..💔 
 
Dom 4 dagarna som vi låg inne bestod av skrik, skrik & skrik. Kräkattacker och feber som tydde på infektion. Prover togs som visade vara negativa, men tro mig hjärtat slets ur mig. Som tur hade jag min pappa, syster och Liesel på besök under två dagar i några timmar som kunde hjälpa mig och fick se med egna ögon hur tufft det var för mig och för Charlie. Ingen har nog sett mig så förstörd och så deprimerad. 
 
För mig var det hemskt att gå igenom det själv. C kom inte förbi en enda dag. Han valde att jobba och gymma under tiden som vi låg inne på sjukhuset. För mig är det rätt så uppenbart att man besöker sitt barn som har gått igenom en av sina svåraste och största operation.
Hörde av sig tre gånger på 4 dygn. Ingen från hans familj hörde av sig för att ge styrka eller för att fråga hur det var med Charlie. Helt dött. Inte ens ett lycka till fick vi. Vilket fick mig att känna mig ensam om allt som rörde Charlie. 
 
När jag och Charlie äntligen blev utskrivna var det INGEN som erbjöd sig att skjutsa hem oss. Ingen i min familj hade bil då men alla i C familj inkl han själv hade körkort och bil men ingen erbjöd sig. Som tur var Charlie så pass pigg att vi åkte buss hem, tog ett snabbt varv i Täby centrum. Charlie fick en stoooor brandbil♡ 
Efter den senaste operationen som var förra året fick mig att inse att C lämnar mig med det tuffaste jobbet. Jag får gå igenom allt ensam. Alla sjukhusbesök, läkarbesök, bvc, dietisten, barnläkarmottagen, akutmottagningen, habiliterings möten, habilitering bad som är 10 gånger som vi får inbjudan till två gånger om året, Teamolmed där Charlies skenor tillverkas, gipsbyten både med & utan sövnings medel som Charlie har fått ett tiotals gånger efter alla operationer. Jag har medverkat 99% av alla tider som vi har fått förutom när jag eller Charlie har legat sjuka som vi har blivit tvungna att avboka. Dom enda mötena som C alltid har varit med är på dagis möten, AMC möten och resten av det som står ovan har han medverkat till 1%. 
 
När jag har varit tvungen att åka till barnakuten med Charlie har C jobbat istället för att följa med. Senaste gången som jag åkte in med Charlie var i december, då släppte C bara av mig och Charlie vid ingången och åkte till jobbet.. Jaha. Ja nej men okej, hejdå då..😕 
 
Jag ger 110% till allt som gäller Charlie medan andra bara ger 50%. Något som även dök upp under dom här senaste två dagarna tog verkligen knäcken på mig därav att jag sitter uppe än, (klockan är just nu 04.21).
 
Det är inget allvarligt men att ha gått bakom ryggen på mig under 1,5 ås tid, på den som verkligen har stått upp och hjälpt till. Jag har aldrig begärt något utav C förutom att han ska ta sitt ansvar som pappa. Jag har gjort så mycket för den snubben som jag inte ens har haft skyldighet till utan har gjort det för att ställa upp. Tagit Charlie till alla möten som han ska på som C aldrig kan gå på oavsett om det är min eller hans vecka så har jag alltid tagit mitt ansvar som mamma och åkt in med Charlie. Har jag haft planer har jag frivilligt avbokat det för att hjälpa C. Har han behövt barnvakt har jag öppnat mina armar för att hjälpa till. Har C varit sjuk har jag tagit emot Charlie. 
 
Så mycket som jag har ställt upp för honom och sen veta att han har gått bakom min rygg utan att säga något får mig att vilja kräkas. Så gör man inte mot sin son och verkligen inte mot mig!! Kan säga såhär, så fort det har handlat om en betalning som sker under C veckor begär han att jag ska betala halva priset även om det inte ens involverar mig. Ändå har han mage att fråga mig om pengar för att han är så äckligt snål! Kan t ex ge ett exempel, jag skiter totalt i att jag skriver ut det för jag har fått nog av allt just nu! För några månders sedan frågade C mig om VI skulle köpa en ny vagn vilket jag sa nej till. Jag har en helt fungerande vagn som Charlie kan använda tills han blir 5-6 år eller väger mer än 25 kg. Vilket jag självklart sa till C men han ger sig inte. Då frågade han om han kunde få köpa min vagn som vi skulle dela på om han betalade halva priset som jag hade betalat för den. Svaret blev ett stort nej då vi bor på helt olika ställen, min vagn är min vagn. Köpte han en vagn? Nej han behöll en vagn som hans små bröder hade från 2003. Innan den hade han en vagn som han band fast ett nyckelband i sitsen för att skiten var lös. 
 
Ni får tycka att jag skriver ut privata saker men jag är verkligen trött på hans äckliga betende mot mig och mot Charlie som han nu älskar så mycket. Jag har fått nog. Mitt psyke orkar inte mer, min ångest växer och här sitter jag och tänker på att kontakta en psykolog för att jag känner mig så nere på botten. Jag ger inte upp men just nu känns allt bara som helvetet! Pausa allt & bara låta mig ta in allt i lugn o ro.. 
 
Blev ett långt inlägg men det behövdes nog för att jag själv ska känna ro i mig själv. Har suttit och skrivit det här i snart två timmar! Tårarna och besvikelsen tog över helt enkelt.. Får ursäkta om ni tycker att innehållet är stötande eller utlämnande men då får det vara det. Jag tänker inte ändra på verkligen som jag och Charlie lever i. På fredag ska jag ta upp allt med C så han verkligen förstår att jag behöver hjälp med Charlie. Jag klarar inte allt ensam även om jag vill det men ibland behöver jag hjälp vilket han inte verkar förstå. 
 
 
 
 
#1 - - Efva:

Jag tror också det är bra att du får prata av dig, ibland blir det bara för mycket. Du är ju en bra mamma så glöm inte det. Charlie kan vara glad som kom just till dig.

#2 - - Anonym:

Heja dig! Du är stark! Får så mycket skit men borstar av det och kämpar vidare!

#3 - - Anonym:

Hej. Är det pga Charlies funktionsnedsättning du ska ha vagnen kvar tills han är 5-6 år? Jag menar vanligtvis har man vagn högst 2-3 år och Charlie har väl rullstol om det behövs sen? ☺️

Svar: Hej😊 Jag kommer inte slänga vagnen eller ge bort den förens Charlie själv är kapabel till att gå eller tills han är tillräckligt stark i kroppen för att orka sitta rakt i en rullstol så pass länge. Många barn använder ju vagnen på grund av lathet även om dom är rint 4-6 år men i Charlies fall så måste jag ju tänka på hans muskelatur så man kan väll säga att jag kommer behålla vagnen tills han själv inte vill ha den kvar.

Om man tänker såhär, om jag och Charlie åker iväg till t ex Skansen och kollar på djuren. Istället för att kämpa sig fram med en ostabil rullstol med packning så är det ju mycket lättare att ta med sig en vagn som man kan packa. Det blir ju även lättare för oss båda om man tar med sig en vagn om Charlie skulle bli trött och skulle behöva ta sig en sovpaus så föredrar man ju en vagn som man kan dra ner istället för att sitta upp.

Man måste tänka ett steg längre men nu när våren närmar sig så kommer jag öva mer på att gå runt utomhus med rullstolen som han själv kan köra. Vagnen kommer bli mer som ett redskap om man ska göra en utflykt som kräver packning eller en utflykt som kräver en hel dag utomhus.
Johanna

#4 - - Anonym:

Herr C verkar vara för omogen för att ta hand om ett barn. Du är sjukt stark! Ge aldrig någonsin upp

#5 - - Anonym:

Herr C verkar vara för omogen för att ta hand om ett barn. Du är sjukt stark! Ge aldrig någonsin upp

Till top