Johanna & Charlie

Ibland är jag så trött på min ständiga  tvivlan på mig själv. Är så trött på att leva i rädsla var eviga dag. Är så trött på att visa mig feg och svag inför min familj och för min starka son. Jag vill kunna visa mig stark för er alla som följer mitt liv både i verkligheten och även här på bloggen. Men ibland så försvinner jag in i mörkret och där sitter jag i min ensamhet helt själv och får ta smäll efter smäll. Jag har kraft, jag har min familj som stöd, jag har en ny vän som backar upp mitt mående som jag verkligen uppskattar men jag är för rädd för att ta emot hjälpen. Jag vill inte visa mig svag och rädd. 

Ni kanske bara tycker att jag är töntig och barnslig som sitter & gråter av smärtan, jag som ändå är mamma till en son som ändå borde ha växt upp. Ni tycker säkert att jag är omogen som sitter i ett hörn i min ensamhet och gråter av smärta. Att jag borde ta in hjälp för att må bättre inombords. Att jag också borde fixa i ordning mitt liv för att jag har ett barn som behöver en stark mamma. Men vet ni vad? 

Jag är rädd för att ta in hjälp i mitt liv, efter så många backstabbad som jag har fått så vågar jag inte be om hjälp. 

Alla gånger som jag har öppnat upp mig antingen för en vän, familjemedlem, kurator så är det alltid någon som har gått bakom ryggen på mig. Kuratorer har en tystnadsplikt om allt som tas upp men tydligen så kan man inte få öppna sig. Jag har bett om hjälp så många gånger men ändå blir jag besviken varje gång. 

Idag sitter jag ensam inne i mitt rum. Jag har inte vågat mig ut till jobbet tack vare min panikångest. Jag sitter i ett hörn i min säng och gråter inombords för att jag aldrig kan må bättre. Min förbaskade hypnotikondrikeri förstör min vardag, mitt jobb, Charlies sparpengar minskas för att jag sitter här hemma. Min magvärk har inte försvunnit vilket får mina tankar om sjukdomar igång igen. Alltid. Är jag sjuk? Kommer jag svimma? Orkar jag gå ut? Vad händer om jag jobbar? Är jag verkligen frisk? Vad, hur, när? Hela jävla tiden, fan vad jag hatar det här. Känner mig allmänt konstig i kropp och själ.. Paniken går igång så fort jag inte känner igen en känsla, så nu sitter jag här och förlorar ca 500 kr. Fan. 

Jag vet att ni tänker att jag borde skaffa hjälp. Under dessa tre år som jag har haft panikångest så har jag alltid klarat mig själv utan terapi, kbt, lyckopiller, droger, alkohol, cigg, mediciner! Jag vill klara mig själv för att bevisa för Charlie och för mig själv att allt går om man vill. Jag är stark, jag vet att jag är stark. 

Min styra sitter hos Charlie, han är den som får mig att vilja gå upp på morgonen men så fort han inte är hos mig går jag in i en depression. Jag kan oftast kontrollera den men att sitta i tystnad dygnet runt utan honom får mig att gå under. 

Min panikattacker oftast när jag inte har Charlie. När jag är med honom så faller alla mina tankar på honom vilket gör att paniken stöts bort. Men nu sitter dom i tankarna ständigt! Efter varje attack jag får så stänger jag in mig själv, jag försöker gå ut och lugna ner mig men det går fan inte! Rädslan att få en attack ute gör mig illamående. 

Fuck my life! 

Min Bubu gör mig lycklig men ändå så olycklig❤️

Min lilla buse❤️