Ända från början till förlossning
4 dagar innan jag fyllde 16 år märkte jag att min mens var nästan en hel vecka sen. Jag hade haft "mensverk" i 5 dagar utan någon mens. Jag kände på mig att något inte stod rätt till den 4 Juli 2013 när jag & min syster var förbi vårat dåvarande sommarjobb i Näsbypark. Jag klet ut ur bilen och kände ovanliga stickningar i magen och jag misstänkte kom ifrån livmodern. Jag sa högt att det högg till i livmodern till min syster Josefine och tänkte inte mer på det.
När vi kom hem efter att ha kollat in sommarjobbet så satte vi oss på en bänk som står utanför våran port och tog oss en cigg och pratade om att vi behövde gå och köpa smör så vi kunde äta mackor. Då tänkte jag att vi kunde köpa en graviditetstest för skoj skull.
När vi väl var på Ica fick Josefine köpa testet för jag tyckte det var så pinsamt. Vi gick hem och jag gick direkt på toaletten och gjorde testet. Klockan var något med 13.00. Jag kissade på stickan och tog sen på mig byxorna, när jag hade tagit på mig byorna vände jag mig om för att se på testen och såg två stora knallröda linjer..
Jag springer ut till min syster som sitter lugnt och äter mackor och bara kollar på mig och efter några sekunder ställer hon sig upp och bara; va?
Jag springer tillbaka till badrummet och hämtar stickan och visar henne den och sen flyger jag i panik till balkongen för att ta luft! Jag var så nervös så jag ringde direkt till Christopher och berättar och det första han säger är abort.. jag kände mig så ledsen, arg, glad, men ändå jävligt rädd!
Alltså tro mig, jag ringde nog 10 samtal men det var bara pappa, farmor, Elin och Ellen som svarade! Jag berättade nyheten och Elin vad mig komma ner för att göra om testet då hon inte trodde mig. Jag gick ner dit någon timme senare och gjorde ett test och testet var klar rött! Helt sjukt, jag kissade i en mugg och sen fick Elin sätta ner stickan medan jag stod utanför badrummet helt chockad! Hon skriket ut JOHANNA! Och när jag kommer dit var stickan så stark att jag skämdes..
Dagen efter jag fick positivt åkte vi in till Gynakuten och jag gick in helt själv i ett undersökningsrum, jag tyckte det var så pinsamt att ta med någon så dom andra fick sitta utanför. På skärmen fick jag se en liten böna på ca 5 mm, jag var i 6e veckan. Hans hjärta var så tydligt att jag dog av lycka.. Hans hjärta såg ut som en krabbklo, när man såg hjärtat kände jag innerst inne att jag ville behålla.
Jag frågade om jag fick ta med en bild men det fick jag inte för om man ska göra abort så får man inte ta men en bild hem. Man får bara en bild om man ska behålla.
Tiden gick och jag blev större och större, tankarna flög åt alla håll och kanter. Jag kommer inte ihåg så mycket förutom en dag då jag satt hemma hos Christopher i deras kök. Elin kom förbi för att berätta att hon hade fått en aborttid till mig, det ända jag kände var bara gå där ifrån! Jag var så ledsen, jag gick hem direkt och grät som en dåre och tog på magen och satte på låten; Tarzan - You'll be in my heart!
Just då kände jag bara, nej! Jag ska inte ta bort min bebis oavsett vad.
Tiden gick, allt fler och fler fick veta om att jag väntade barn. Christopher var aldrig med på att behålla då ingen hade jobb, pengar, tid, eget boende och allt som man borde ha som föräldrar.
Jag dolde min mage och min graviditet så länge jag bara kunde. Jag tror jag gick ut med det offentligt ganska sent, jag var så rädd för att få negativ respons.
När jag var i vecka 19, upptäckte barnmorskorna på Odenplan att mitt barn hade avvikelser på ben, fötter och att armarna var raka. Tanten som kollade var lite fundersam och bad oss gå ut och vänta i väntrummet. Efter kanske 10 minuter fick vi gå in i ett större rum där det var tre barnmorskor som kollade på ultraljudet & konstaterade att det var ett foster med avvikelser.. Det var det värsta som vi kunde fått höra!
Det ända som kunde glädja mig då var att det var en pojke. Vi fick komma tillbaka dagen efter till Odenplan för att prata lite och för att ta ett nyss ultraljud för att se om han hade ändrat position. Det hade han inte, ena barnmorskan gav oss två alternativ på olika syndrom, vi fick ett som är dödligt som heter Edvard syndrom, även kallad för trisomi 18 som är ett kromosom. De flesta som dignoseras med detta syndrom är ofta dödfött eller dör inom ett år. Överlever barn med detta har 80% procent av 100% svår utvecklingsstörning.
Det andra alternativet var Arthrogryposis, som drabbar kroppsdelarna. 2/3 blir drabbade i alla 4 kroppsdelarna (ben, fötter, arm, händer.) stelhet och muskel fel. Man lever ett helt vanligt liv som vilken männsika som helst, han är "frisk" i hjärnan.
Jag hoppades på allt att min lilla "Nisse" som jag kallade honom under tiden då han låg i magen, jag hoppades att han hade Arthrogryposis & inte Edvard syndrom.
Jag fick börja gå på extra kontroller på Karolinska sjukhuset där det fanns speciell hjälp och extra hjälp & även speciella team för olika barn som skulle födas med extra hjälp.
För att veta vad Charlie hade för funktionshinder skulle jag göra ett fostervattenprov. Jag vågade inte i ca 2 veckor, jag dröjde ut på det för att jag var så feg!
Jag valde en tid till provet efter att vi hade kommit hem från Turkiet. Vi skulle nämligen åka dit tre dagar efter att vi fick reda på att våran son var "speciell."
Alla tankar runt provet var skrämmande! Man skulle ju ändå ta ner en stor nål i magen, ner till livmodern, genom tre lager fett och in i livmoderssäcken och suga upp två avlånga rör med vätska. Via västskan kunde man se om han hade några kromosomfel som t ex Edvard syndrom, Down syndrom, och en massa andra. Jag ville ju veta så jag bokade en tid för provet.
När vi var i Turkiet var jag bara glad att jag var gravid, var utomlands med Christopher & hans familj. Jag njöt till fulla drag och tänkte faktiskt inte på att våran son hade avvikelser. Jag hade med mig alla tre ultraljudsbilderna. Jag älskade att titta på dom på mobilen och även smygtitta på kvällarna!
Den 18e oktober var det dags för att göra provet. Fyfan säger jag bara! Jag skickade ut alla från rummet, mamma, Christopher och Elin fick sitta utanför. Jag ville klara mig själv och inte behöva bli stressad. Jag fick ligga i ett ultraljudsrum med en tjej som höll mig i handen hela tiden, en läkare som tog provet och även en annan tjej som fick hjälpa läkaren med rören och även hålla i mina ben.. Hihi!
Dom fick kolla med ultraljudet för att se hur Charlie låg så att dom inte stack till i honom så dom bökade runt med honom i kanske 10 minuter innan dom hittade en bra plats för att sticka. Alltså usch, den smärtan var så obehaglig! Det går inte att beskriva känslan men aj fyfan.. Jag grät och det brändes som om någon satt med en kokhet kniv mot magen. Allt som allt tog det 1 minut, det var dom värsta minuten i mitt liv! Jag fick ut som en solstråle från rummet, jag var så stolt att jag gjorde det utan att behöva ha någon där! Jag erkände att jag hade gråtit men vafan, det gjorde ont. När allt var klart fick jag inte röra mig, inte lyfta tunga lyft för att inte läcka fostervatten.
Den 22 oktober fick jag veta svaret från provet.. Tro mig jag var så skakig av att få veta svaren. Alla prover såg normala ut, han var "frisk" från kromosomfel & så konstaterade dom att han skulle få diagnosen Arthrogryposis. Jag var överlycklig! Jag gick därifrån överlycklig och ringde pappa direkt och berättade vad dom hade sagt.
Efter att ha fått veta provsvaren var jag mycket gladare & tyckte faktiskt om att vaa gravid. Jag längtade verkligen efter att få se honom, men det fanns en sak som skrämde mig. Det var alla otäcka bilder på Google. Varje gång jag sökte på Arthrogryposis var det små barn med krokiga ben, vissa hade sneda huvuden, ben var åt alla hållen. Jag visste inte hur Charlie skulle se ut.. Jag var orolig att han var av den värsta graden, jag gick nästan varje dag och undrade hur han skulle se ut! Det ända jag visste var att han hade raka armar, inåt vrida händer, en fot var klumpfot, en fot var i rak position(balett fot) och att hans ena barn var rak! Men jag visste inte hur det skulle se ut i verkligheten, så orolig var man ju!
Charlie skulle födas med kejsarsnitt, om jag hade fött vaginalt så skulle det vara högst troligt att han skulle fastna i vaginalgången med sin kropp. Vi vågade inte chansa så jag skulle bli snittad. Jag visste inte vad jag skulle tro, skulle jag bli chockad av att se hans kropp? Skulle jag avvisa honom, skulle jag älska honom direkt, gråta, le, skrika, vad skulle jag göra? Jag visste inte hur jag skulle ta det!
Jag var rädd att jag skulle säga något som; ta bort honom eller att jag och Christopher skulle backa tillbaka och säga något som skulle såras.
Men tiden gick, Charlie växte fint varje dag, han sparkade på och gjorde man galen om nätterna för att han tryckte hela tiden på kissblåsan. Jag kände sparkarna som alla andra bara att sparkarna inte var lika tydliga som alla andras med tanke på att hans ben & fötter var lite krokiga och inåt vridna. Jag kom ganska snabbt över att Charlie skulle födas med ett funktionshinder. Jag brydde mig inte så mycket om det, alla andra grät runt omkring mig, tyckte synd om oss och hade sig men jag var bara glad över att jag skulle få ett barn med min livskärlek och att han fortfarande lever! Min kämpe genom allt! <3
Charlie var beräknad till den 28 e februari men eftersom att jag skulle bli snittad så fick vi en tid den 11 februari. Men natten till den 27 Januari 2014 vaknade jag av att jag hade ont i ryggen. Den dagen skulle jag och min mormor åka och köpa en vagn i närheten av Gribbylund. Tjejen jag köpte vagnen av frågade glatt när bebisen skulle komma och jag sa glatt tillbaka; om en månad ungefär. Haha det trodde jag liksom! Under hela kvällen hade jag ont i rygg/valkarna & det drog lite i magen. Så jag låg i badet i några timmar för då gick värken bort. Sen satte jag mig vid köksbordet med Josefine och Issa och då sa jag att jag hade ont. Jag fick seriöst ont men jag visste inte vad det berodde på. Jag smsade till Maria, Christopher pappas fru och frågade om dom ville köra in mig till förlossningen för att jag hade fått en blödning.
Det var min andra blödning under hela graviditeten. Men jag packade en liten väska med sovtröja, för när jag var där innan med en blödning ville dom ha kvar mig på observation men jag valde att åka hem då, så jag trodde det skulle vara så nu också. Christopher tog med sin arbetskläder och sin laptop. Han trodde att vi skulle få åka hem som jag.
Innan vi åkte in så satt jag vid matbordet och skämtade om att det kommer en bebis idag osv. Men vi åkte in iallafall, vi var framme vid sex på kvällen den 27e. Vi satt i väntrummet i seriöst 6 timmar. Jag blev inte undersökt förren klockan tolv tror jag.
När vi var där var det extremt mycket folk, det var massa som födde, det var många i väntrummet, lite personal. Han som skulle undersöka mig var på "allvarligare" ställen så jag kom i sista hand. Så jag fick vänta i 6 timmar, med en smärta som ALDRIG gick bort! Klockan tolv kom läakren och bad mig följa med till ett undersökningsrum. Jag gick in själv i rummet och fick lägga mig på britsen eller vad det heter och blev undersökt för blödningen. Det ända han sa vara att livmodern var öppen.. Sen så kollade med fingrarna inne i musen och sa att jag var öppen 4 CM!
Jag bara; öh och vad betyder det!? Helt chockad satt jag där helt ensam och var så nervös! Sen så sa han; ni kommer få barn Inatt eller på morgonen. Sen så sa han att han skulle gå och fixa ett rum till oss och sen att han skulle prata med doktorn som gör kejsarsnitt och berättade väll att jag var där och att jag inte fick föda vaginalt pågrund av komplikationer!
Sen gick han ut från rummet så jag kunde få klä på mig sen så ringde jag mamma, pappa & Josefine och berättade allt och bad dom komma direkt! Sen gick jag ut till Christopher, Maria och Patrick som är Christophers pappa och så sa jag bara att Charlie kommer ut inatt eller på morgonen. Haha deras min va så underbar, alla tre var chockade och Christopher sa att han var hungrig så Maria och Patrick fick åka och köpa mat till honom. Jag fick ju inte äta något ifall om jag skulle bio snittad under natten. Man måste ju ha fastat i 6 timmar innan operation var, jag fick inte ens dricka vatten! Jag hade inte ätit på 12 timmar totalt så att se Christopher få äta chips och dricka Cola var fan för jävligt! Vi låg och tog bilder och försökte sova innan vi skulle upp igen!
Haha jag känner att det här blev mer som en förlossnings berättelse.. Hoppas ni tycker om det ändå!
Men iallafall, vid åtta kom två tjejer in i rummet men ombyte till mig som var operations kläder, jag fick ta ut alla piercingar och sen fick jag en karteter sen rullade vi upp till operationssalen. Fy vad obekvämt det var med kartetern, jag bad dom ta bort den för det var så obehagligt! Men sen så lugnade jag ner mig. Inne i operationssalen fick jag sätta mig upp för att sätta lokalbedövning i ryggen. Det var ca 10 personer inne i operationssalen. Jag var livrädd för att stirrade på mig. Jag höll Christopher hand och hade en kudde mellan mina ben och mage för att få sprutan i ryggen! Det tog en halv timme att sätta bara lokalbedövning så doktorn gav upp och blev riktigt förbannad och sa att jag bör sövd istället.. Jag blev otroligt ledsen för jag ville ha Christopher där och jag tyckte det var obehagligt att bli sövd. Så jag fick en chans till sprutan men det gick inte så jag fick lägga mig ner, sträcka ut armen och hålla i Christopher medan dom gav mig narkos genom nålen som var i höger hand. Ja bad om att Christopher skulle få vara kvar i rummet sen grät jag sen kände jag hur ögonen stängdes.
Jag vaknade i en stor sal med massa andra, jag kunde inte titta för jag mådde så äckligt illa. Allt snurrade om jag tittade så jag blundade och pratade och det första jag sa; var är Christopher? Jag hörde bara att han är hos Charlie, sen somnade jag om. Jag var så ner drogad av morfin att det var sjukt! Sen vaknade jag av Christopher, han tog självklart kort på mig.. Fy vilken hemsk bild!
Dom var inte där så länge, kanske i en halv timme sen somnade jag. Sen vaknade jag av att Christopher mamma och bröder och hans mormor var inne på rummet. Fick ett grattis kort och så pratade vi lite, sen så somnade jag om och sov hela natten. Jag och Christopher hade flyttat ihop våra sängen och höll om varandras händer! Åh blir gråtfärdig just nu så underbara minnen<3
Så fint du berättar om din upplevelse av att bli mamma. Tack för det.