Alla säger att under graviditeten ska man njuta & må bra på sitt sätt och vad alla säger, men när jag väntade Charlie så mådde jag skit. Det var inte pågrund av illamåendet utan av all kritik jag fick, all stress från alla runt omkring. I början var det stressigt för nästan alla skrek nästan ABORT när man såg mig, man vågade nästan inte gå utanför dörren innan alla blickar kom mot en. Jag dolde min mage så länge det bara gick, min mage började synas i vecka 20 med kofta. Jag skämdes när jag var ute, alla blickar borrade sig in i mig. Jag umgicks med en tjej som jag har skrivit mycket om förut som vi kan kalla för Sara. Vill inte hänga ut henne men en tjejen har grava problem med sitt liv. Hon är riktigt uppmärksamhets kåt från allt & alla, hon gick runt till alla här i Gribbylund och öppnade sin förbaskade käft och sa till alla. Jag ville hålla det hemligt så länge det bara gick.
Jag mådde bra under graviditeten bara att jag hade lite illamående på morgonen inget annat. Men all stress gjorde mig illa till mods. Jag och Christopher bråkade om allt, då menar jag verkligen ALLT. Det var så tråkigt att alltid hamna i konflikter med honom. Han hade inte smällt det med att jag skulle behålla, eller att hela hans party liv skulle försvinna.
Sen när jag fick veta om att Charlie skulle födas med ett fysiskt handikapp så började självklart alla snacka. Sara snackade till alla självklart, hon kunde verkligen inte hålla truten, men efter ett tag gick jag ut med det på bloggen och jag fick en hel del negativa kommentarer om Charlie t ex att jag skulle ta bort honom, att han har ett missfoster osv. Men jag beslöt mig att ta mig i kragen och vara stark och hålla huvudet högt.
Nu fick jag höra ännu mera negativa kommentarer från människor runt omkring mig. Sara kunde sitta och gråta framför mig och säga hur dålig jag var som skulle behålla honom ändå. Att han är si och så men jag säger bara Fuck Off till alla som ser ner på Charlie. Men iallafall, jag gjorde mitt bästa och sen tillslut tänkte jag bort att han skulle födas med ett hinder, jag såg bara fram emot honom. Alla omkring mig gnällde om allt, jag var bara glad över att jag skulle få ett barn.
När vi fick reda på Charlies handikapp så blev det ännu mer tjafs mellan mig och Christopher. Jag kommer aldrig glömma en speciell sak som han sa, det gör ont än idag. Jag vill egentligen inte säga något men det är så tungt att hålla det inom sig, jag vill inte verka taskig med det är ingen som vet hur det är att vara 17 år och ha en son nästan på heltid själv som har ett barn som har ett ganska så "gravt" funktionsnedsättning. Jag har aldrig riktigt sagt till någon om hur det är att ha ett barn med ett sånt behov. Ingen vet mina känslor eller hur jag känner, inte mina föräldrar eller Christopher!
Det mest sårande jag har hört Christopher säga är till en av hans vänner som också skulle få barn;
Jag är så avundsjuk på dig för att du ska få ett friskt barn.
Alltså kan ni förstå mig när man får se ett sånt sms av sin egna "pojkvän", ens första & största kärlek säga så.. Tro mig jag sitter med tårarna i ögonen just nu.
Det är det mest sårande jag har hört/sett under graviditeten, jag hade så mycket att tänka på. Det var kontroller hit och dit, vikten, socialen, Christopher, kroppen, familjen, pengar, Sara som alltid skulle förstöra allt, alla som skulle lägga sig i, boende, vänner, ja ni förstår nog vad jag vill säga. Det var en stress hela tiden så jag hann aldrig riktigt njuta så som alla gravida vill. Jag mådde inte bra alls även om jag försökte, jag gick upp 20 kg, jag sov nästan hela dagarna för att jag mådde så dåligt. Jag mer eller mindre tröst åt för att må bra!
Att vara gravid var annars det bästa som hänt mig, få se sitt barns hjärta, röra sig, se framsteg i utvecklingen i magen, se magen växa, uppmärksamheten fast det mesta var negativt. Jag fick inga bristningar på magen, jag hade fan bröst! Bästa tiden men ändå inte, jag ångrar mig inte för 5 öre ska ni veta, allt som var och hände under graviditeten har bara gjort mig starkare & klokare idag :)
Godnatt <3
starkt jobbat av dig! :) härligt, stå på dig! Din kärlek till ditt barn är det viktigaste! Stor kram till dig!
/en mamma med handikappade tvillingar.